Efter den smått galna och underbara nyheten om den polske bilmekanikern som år 2016 fortfarande balanserar drivaxlar på en Commodore 64 var vi bara tvungna. Japp – vi grottar ned oss i spelnostalgi igen, och den här gången ställer vi av naturliga skäl C64:an i fokus.

Innan vi kastar oss över vår heta lista vill vi leverera en programförklaring. Vårt fokus har varit speltitlar som gjorde sin debut eller gjorde sig sitt namn på Commodore 64. Därför hittar ni bland annat inte arkadklassiker som Bubble Bobble och Bomb Jack på listan, även om dessa spel är helt fantastiska.

Ett annat fantastiskt spel som saknas på listan är Elite. Denna klassiker gjorde faktiskt sin debut på de udda datorerna BBC Micro och Acorn Electron, innan den så småningom letade sig vidare till andra datorer.

Nu till listan:

ninja

1. The Last Ninja-spelen

Utgivare: System 3
År: 1987 & 1988
The Last Ninja var, vågar vi påstå, epokgörande. Ett spel som i tröskeln till 16-bitarsvärlden visade att en dator som Commodore 64 fortfarande hade mycket att ge, och att ett spel kan förena kluriga gåtor med action och finlir. The Last Ninja var grafiken (jo, det kändes verkligen som att man slungades tillbaka till det feodala Japan), musiken (aaah) och den atmosfäriska storyn.

Den sista ninjan Armakunis öde och farofyllda resa till ön Lin Fen fick hela 750 000 européer att köpa spelet. Vi som trillade dit var bitvis fruktansvärt irriterade över att behöva tajma den där perfekta kullerbyttan över bäcken, eller över att missat att huka sig på rätt ställe. Men starkast var känslan av magi. Ninjamagi.

När vår ninja på skönt 80-talsmanér (ni minns väl Crocodile Dundee) i uppföljaren hamnade i New York var lyckan fullkomlig. Jo, det gick faktiskt att klämma ur ännu bättre grafik ur vår kära brödburk.


winter

2. Winter Games

Utgivare: Epyx
År: 1985
Spel för flera spelare under på Commodore 64 var i stort sett synonymt med Epyx enkla men geniala sportspel. Det hela började med de två första Summer Games och Winter Games. Det fortsatte med mer Eurosportdoftande crazysporter i World Games och avslutades med 80-talscoola sporter som Hacky Sack och BMX i brunbrända California Games.

M3:s favorit i serien är Winter Games, där framför allt grenen skidskytte fick oss att ivrigt ropa: ”Det är min tur, släng hit Tac-2”. För visst var det hiskeligt nervigt att ladda geväret (tac2 ner, tac2 upp) medan siktet rusade upp och ned. Ju, lägre puls, desto långsammare sikte.

När vi hamnade på prispallen skrattade vi glatt åt Epyx som på något underligt vis missat att Sovjetunionens nationalsång anno 1985 faktiskt inte alls lät som Internationalen (den sången byttes ut redan 1944…).


Pirates

3. Pirates!

Utgivare: Microprose
År: 1987
I dag är det svårt att föreställa sig, men 1987 var hela den här piratprylen ganska ute. Sedan kom überdesignern Sid Meier (Civilization, med mera) med sitt första mästerverk, det kanske mest komplicerade och innehållsrika spel som någonsin klämts in i en åttabitarsdator.

Med Pirates! hade du nyskapande actionsekvenser i form av svärdsfajter, landstrider och bredsidor. Dessutom fanns det resurshantering (många mannar, lite mat, stora problem) i kombination med en "fri" spelvärld (okej, du kunde inte segla österut till Afrika eller norr om Florida, men vem brydde sig?), och en spellivslängd som räckte tills du tröttnat.
Vilket du ytterst sällan gjorde.

Att den grafiskt uppsnofsade men oinspirerade remaken från 2004 - 17 år senare! - lägger till 3d-vy och några spelelement men i allt väsentligt är otroligt lik originalet är bara ytterligare ett bevis på att det här var ett spel som gjorde allt rätt åtminstone första gången. Sedan några år tillbaka finns Pirates! även utgivet till Ipad och Iphone.


Impossible

4: Impossible Mission

Utgivare: Epyx
År: 1984
"Another visitor. Stay a while! Stay... forEVER..." Vi ska väl inte påstå att Doktor Elvin Atombenders diaboliska välkomstfras var det klaraste, renaste ljud som någonsin klämts fram ur ett Sid-chip, men faktum kvarstod: den onda gubben talade och 1984 var det tillräckligt för att ge den mest erfarne förpubertala plattformskrigare motivation för uppgiften så det räckte och blev över.

Missa inte: Dagens ungdom testar Commmodore 64 - och häpnar

De flesta klassikerna bland plattformsspel på Commodore 64 var direkta arkadportningar. Inget ont i det, men Impossible Missions originalformat gav spelet ett djup och en livslängd som inte var möjlig i spel som - egentligen - hade som främsta mål att få spelaren att stoppa fler mynt i maskinen.

Här kunde en skicklig spelare tillbringa timmar med att åka hiss, lösa pussel och frivolta över Dalek-inspirerade robotar.

En av orsakerna till Impossible Missions enorma framgång var att varje nytt spel innebar en ny karta, med ny rumslayout och nya gömställen. Det tog alltså aldrig slut och varje gång du ramlat genom golvet och yttrat ditt famous last word (AAAAARGHH!) var du tillbaka på noll igen. Frustrerande, enkelt och genialt, och en milstolpe i plattformsspelhistorien.


Wizball

5. Wizball

Utgivare: Ocean (Sensible Software)
År: 1987
En trollkarl i en boll, en katt i en mindre boll vars samling färgdroppar trillar mot marken när elaka flygande rymdvarelser går i kras… Jo, Wizball kan tyckas underligt, men är faktiskt smått genialt, och enligt många den mest intressanta och bäst genomförda spelidén i Commodore 64-historien.

Att lära sig behärska bollens rörelser på egen hand var beroendeframkallande, men roligast blev spelet tillsammans med en kompis. Då kunde nämligen kompisen styra katten. Allt ackompanjerades av ett av tidernas bästa soundtracks signerat Martin Galway.