Idag när alla har en fet, papperstunn platt-tv uppspikad på väggen känns det lite märkligt att tänka tillbaka på hur tv-utbudet såg ut för bara tio år sedan. De flesta hem hyste minst en riktig tjockis-tv med ungefär samma djup som en tvättmaskin, och ofta en design som inte låg långt därifrån. Vissa ville dock inte nöja sig med en sådan koloss, utan valde att satsa sina pengar på en tv med bakprojektion, vilket också är temat för denna retroartikel.



Behovet av den lite udda bakprojektionstekniken uppstod givetvis ur en naturlig önskan att få en större tv-bild. Vanliga bildrörsapparater hade en praktisk gräns vid omkring 36 tum, och den som ville ha en tv-bild på 40 tum eller mer hade inte så mycket annat att välja på utan att ta steget upp till en projektor med duk, och allt krångel med installation som en sådan medför. De platt-tv-tekniker vi använder idag var då även dessa förknippade med en mängd problem, enormt dyra och knappast att tänka på för en normalfamilj. Bakprojektionstekniken gav möjlighet till en bildstorlek på 40-50 tum utan tvång på att pantsätta huset och bilen, och så småningom var apparater på 60-65 tum inget att höja på ögonbrynen åt.

De första bakprojektionsapparaterna dök upp redan på sjuttiotalet. Det var rejäla kolosser och bildkvaliteten lämnade en hel del att önska, men det hindrade dem inte från att leta sig in i sportbarer, utställningshallar och mindre nogräknade tv-tittares vardagsrum. På åttiotalet tog försäljningen rejäl fart, samtidigt som apparaterna blev både större och bättre.

CRT – bra men klumpigt
Enkelt uttryckt fungerar en bakprojektionstv precis som en vanlig projektor. Skillnaden är att här sitter projektorn inbyggd i själva tv-apparaten och belyser tv-skärmen inifrån – därav namnet bakprojektion. Mellan projektorn och skärmen sitter också en lins som förstorar bilden samt en spegel som ser till att bilden träffar skärmen i rätt vinkel. Precis som med vanliga projektorer finns det olika metoder att projicera bilden, exempelvis CRT, lcd och DLP, med samma skillnader i karaktär och bildkvalitet.



CRT var den teknik som av många ansågs ge den bästa bildkvaliteten, men samtidigt krävde överlägset mest av användaren i form av pillriga bildinställningar. Exempelvis uppstod lätt konvergensproblem vilket krävde omjustering när apparaten flyttades. Inte heller var betraktningsvinkeln den bästa, men det var sådant man kunde ha överseende med när det gick att få över 50 tum tv för bara 30 000 spänn. CRT är för övrigt den äldsta och mest otympliga tekniken, och många av de riktiga bamsepjäserna var just av CRT-typ. Trots nackdelarna byggdes det CRT-apparater långt in på 2000-talet, som till exempel Sonys KP-51PX3 från 2004. Med en bildyta på 51 tum och fin bildkvalitet var den ett kanonköp, men det var onekligen en hiskelig klump som vägde in på bortåt 60 kilo.

Panasonics monster
De största apparaterna med något sånär rimligt pris hade en bildyta på 80-90 tum, och senare modeller ståtade även med full hd-upplösning och inbyggda digitalboxar. Det fanns dock ännu större modeller, exempelvis Panasonics supermonster TH-103PF9. Denna tv hade en bildyta på hela 103 tum och vägde omkring 220 kilo – tyvärr kostade den också bortåt en halv miljon. Tekniken SXRD som kom 2006 var en variant av LCD som gjorde underverk för bildkvaliteten, och vi har talat med bakprojektionsägare som hävdar att de hade bättre bild på sina gamla jätteapparater än vad de kan få på dagens moderna tv-apparater.

Störst i USA
Den överlägset största marknaden för bakprojektionsapparater fanns i USA. I det stora landet där allt ska vara just stort fäste man ingen större vikt vid sådant som hög vikt eller ett otympligt underskåp. Inte ens bristfällig bildkvalitet kunde avskräcka jänkarna som således handlade bakprojektions-tv i stor utsträckning redan på 80-talet.

Vi svenskar höll oss lite mer avvaktande till tekniken som aldrig slog särskilt stort hos oss. Men det finns ett ganska stort antal entusiaster, och flera som vi har talat med har faktiskt kvar sina bamseapparater i vardagsrummet. Det går också att hitta en del exemplar på Blocket för några hundralappar, även om vissa säljare försöker ta ut överpriser. 5 000 kronor för 44 tum bakprojje känns inte prisvärt när det går att hitta nästan lika stora, splitter nya platt-tv för samma pris hos elektronikhandlarna.

Inte så hett längre
I takt med att lcd- och plasmatekniken mognat och apparaterna blivit allt billigare insåg tillverkarna att intresset för bakprojektion inte längre var särskilt stort. 2005 och 2006 drog sig de flesta tillverkarna ur marknaden, medan exempelvis Sony stannade kvar. Så sent som 2006 menade de att de skulle fortsätta satsningen på bakprojektion, men bara ett drygt år senare lade även Sony bakprojektionen till handlingarna.

Idag är det ingen som frågar efter bakprojektionsapparater, tekniken är stendöd oavsett vem vi frågar. Om vi inte frågar Mitsubishi förstås, de visade nämligen upp en 92 tums bakprojje på CES nyligen med ett tilltänkt pris på 5-6 000 dollar. Men trots full hd och 3d är det svårt att ta tekniken på allvar, bara det faktum att den är ett par decimeter tjock lär få de flesta att dra öronen åt sig. Bakprojektion är och förblir en stor och fläskig parentes i tv-historien.