Åh.

Det känns så jäkla trist att klaga på batterier. Dels för att batterier i sig är osexiga. Dels för att det är en sån öppen dörr att slå in: batterierna är för dåliga idag.

Eller egentligen är de förstås inte för dåliga. Tänk dig själv om du vore ett batteri och behövde driva en smart mobil hela dagen. Klart du skulle bli trött. Men problemet är att utvecklingen inte har hängt med riktigt.

Jag har konstaterat det förr att inför varje nytt paradigmskifte inom tekniken åker batterilängden ner i botten. När GSM var som mäktigast räckte batteriet i telefonen flera år kändes det som. Sen kom 3g och allt störtdök initialt. Sen började batterierna återhämta sig och då kom smarta mobilerna och tryckte ner batteritiden i botten igen. Nu har de inte ens hunnit hämta sig riktigt, och vips står vi här med 4g som suger musten ur det mest uppumpade litium-jon-batteriet (kul sidoinformation: om ditt litium-jon-batteri sväller upp ska du oroa dig).

Och då är ändå batterier något som har utvecklats mest sen jag var liten. Det är främst tre saker jag har noterat har blivit väldigt mycket bättre. Förutom datorer och det där andra som cancervård, prissättningen för mobilabonnemang och annat. De tre sakerna är:

1. Lampor. Men inte vilka lampor som helst, utan led-lampor. Visst har lågenergilampor utvecklats också, men ficklamporna när jag var liten hade någon liten tanig wolframtråd som med nöd och näppe glödde lite och gjorde eventuellt ljusskenet starkare än det från månen om man var utomhus. Med led-ficklampor – och då pratar jag typ 1w-led-dioder – kan man blända de flesta.

2. Lim. För mig var barndomens lim Karlssons Klister. Lite senare limpistoler som jag fick bränna mig på. Kanske var jag inte betrodd. Men limma ihop fingrarna med lite cyanoakrylat och du ska få känna på en limfog som heter duga. Fast jag vet som sagt inte om det fanns på 80-talet, bara väl förvarat utom räckhåll för mig.

3. Batterier. Ja! Men ändå klagar jag på dem? Ja! Alltså nickel-metallhybrid och liknande skit ersattes ju snabbt av litium-jon och litium-polymer som kunde packa mer kräm på mindre yta. So far so good. Men problemet är ju att skärmarna är så stora och ljusstarka att batterierna inte hinner med.

Det som har blivit sämre är, för gnällmänniskornas skull, förstås: dagens ungdom, dagens ungdoms dunka-dunka-musik, dagens bilar, dagens rätt på lunchrestaurangerna, dagens dubbel (säkert). Jag vet inte, jag tycker allt går mot det bättre, så jag håller inte med gnällmänniskor.

Justja. Det var om teknik detta skulle handla om. Och batterier främst.

Så vad kan vi göra? Tja. Nog kan kretsar alltid effektiviseras. Stänger vi av skärmen räcker telefonerna rätt länge, även med radiokretsarna igång. Så länge det inte är 4g. Detta kommer förstås bli bättre och bättre. Skärmarna kommer säkerligen bli strömsnålare. Men jag vill se nästa revolution på batterimarknaden. Var tog bränslecellerna vägen? Att kunna köra varannan telefonen (en slurk öl till mig, en slurk öl till telefonen) vore förstås kul på krogen. Men kladdigt i längden.

Just i skrivande stund är jag aningens för lat för att göra research om var batteriutvecklingen står. Men jag vet att man på Ångströmlaboratoriet i Uppsala forskar om det (läs mer om litium-luft-batterier hos Ångström, det bådar gott).

Men jag är ändå trött på att min nya HTC One X går ner på en 20-30 procent på eftermiddagen om jag har använt den nån halvtimme med skärmen på, och inte bara låter den ligga.

Nej. Fram för en mer spännande utveckling av batterier. Hör ni det, forskare?