Av
Kanske minns ni de här små fickdatorerna från 90-talet. De kallades ofta databanker och kunde komma med 32 kilobyte minne och möjligheten att lagra såväl kalendergrejer som kontakter och anteckningar. De var inte mer än mer avancerade miniräknare med monokroma lcd-skärmar och så, men attans vad häftiga de var innan de riktiga fickdatorerna började komma. Sen kom förstås mobiltelefonerna på riktigt och på sikt även smarta mobiler och det var förstås kört för databankerna långt innan dess. Men Sonys Tablet P påminner om en databank. Inte specifikationsmässigt, men utseendemässigt. Det är nämligen något så konstigt som en hopvikbar surfplatta.
Dubbla skärmar
Att vika ihop en surfplatta är inget konstigt när det gäller Tablet P, men det innebär förstås att skärmen är tudelad. Här sitter två stycken 5,5 tum stora lcd-skärmar – med färg, givetvis – och de fungerar som en enda stor. I och med att gångjärnet sitter i mitten har du dock en centimeterstor kant som delar skärmen. Men det funkar hyggligt bra även om det förstås blir ett avbrott om du exempelvis läser en text som tar upp hela skärmen.
De två skärmarna avgränsas i mitten av en kant. Det gör det svårt att se på film och svårt att försöka dra fingret mellan de två skärmarna.
Om du använder en app som bara är skapt för en skärm, vilket de flesta förstås är, så kan du välja att visa den på bara en skärm, eller sträcka ut den över hela. Det funkar okej, men det blir ännu mer påtagligt att konceptet med två skärmar är lite underligt.
Skärmen är för övrigt bra. Sony kallar tekniken Tru Black och pratar om att ”styra ljusets brytning mellan lcd och skärm”, men säljsnack åsido presterar den som förväntat utan att ta några priser.
Att kolla på film blir ju förstås en intressant upplevelse. Det blir inte vidare snyggt om bilden pressas ut över båda skärmarna eftersom kanten förstör rätt mycket för upplevelsen, och använder du bara en skärm så går ganska mycket förlorat i storleksväg. Så som mediaspelare oavsett om det gäller filmer eller bilder är det här en riktigt dålig lösning.
Dubbla skärmar
Att vika ihop en surfplatta är inget konstigt när det gäller Tablet P, men det innebär förstås att skärmen är tudelad. Här sitter två stycken 5,5 tum stora lcd-skärmar – med färg, givetvis – och de fungerar som en enda stor. I och med att gångjärnet sitter i mitten har du dock en centimeterstor kant som delar skärmen. Men det funkar hyggligt bra även om det förstås blir ett avbrott om du exempelvis läser en text som tar upp hela skärmen.
De två skärmarna avgränsas i mitten av en kant. Det gör det svårt att se på film och svårt att försöka dra fingret mellan de två skärmarna.
Om du använder en app som bara är skapt för en skärm, vilket de flesta förstås är, så kan du välja att visa den på bara en skärm, eller sträcka ut den över hela. Det funkar okej, men det blir ännu mer påtagligt att konceptet med två skärmar är lite underligt.
Skärmen är för övrigt bra. Sony kallar tekniken Tru Black och pratar om att ”styra ljusets brytning mellan lcd och skärm”, men säljsnack åsido presterar den som förväntat utan att ta några priser.
Att kolla på film blir ju förstås en intressant upplevelse. Det blir inte vidare snyggt om bilden pressas ut över båda skärmarna eftersom kanten förstör rätt mycket för upplevelsen, och använder du bara en skärm så går ganska mycket förlorat i storleksväg. Så som mediaspelare oavsett om det gäller filmer eller bilder är det här en riktigt dålig lösning.
Av
Av
Av
