Nintendo har mycket att stå i dessa dagar. Företaget lyckades hitta en guldådra med sin förra konsol, Wii. 2006 var rörelsekontroller nya och heta och Nintendo riktade in sig på en helt ny publik, de så kallade casualspelarna.

Sex år senare befinner sig den japanska drömfabriken i en obekväm sits. Wii har sedan länge slutat vara den mest lönsamma konsolen på marknaden och det sägs att Nintendos pengabinge har sinat. Visserligen lanserades 3DS förra året, men det har tagit ungefär ett års tid för den att bli ett spelsystem att räkna med. Svårare att vinna tillbaka än pengar är dock hardcorespelarnas hjärtan. Nintendo bistod Wii med flera topptitlar i Super Marioserien och Legend of Zelda, men de största kritikerna menar att konsolen mer eller mindre blev en soptipp för halvdana minispelssamlingar.

New kid on the block
Nu är det upp till Wii U att bevisa att Nintendo fortfarande har vad som krävs för att vara både uppfinningsrika och traditionella. Och i framkant står återigen handkontrollen.

Den här gången känns formeln inte riktigt lika unik. Som de flesta säkert vet har Nintendo satsat på att bygga in en skärm i handkontrollen, vilket i princip gör den till en normalstor surfplatta. Med skillnaden att du inte kommer kunna ta med den när du lämnar hemmet, den fungerar enbart tillsammans med Wii U på ett avstånd av några meter.


Stor, men lätt handkontroll.
Det positiva är att kontrollen faktiskt ligger riktigt bra i handen. Tack vare att den inte innehåller särskilt mycket elektronik i sig (bilden på skärmen strömmas från konsolen) är den förvånansvärt lätt i förhållande till sin storlek och vi har inga problem med att hitta ett bra grepp. Nintendo har inte glömt var de kommer ifrån, just komforten har varit ett kännetecken åtminstone sedan Nintendo 64. Formen är anpassad för att du ska hålla i den, vilket gör den tjockare än en vanlig surfplatta men bra mycket skönare att hålla i.


Fjärrkontroll i maxiformat.
På baksidan av plattan hittar vi avtryckarknappar och axelknappar, tillsammans med ingång för hörlurar, laddningsuttag, volymkontrollen, en ir-sändare och styluspennan. Den sistnämnda används inte en enda gång under våra spelsessioner, vilket förhoppningsvis betyder att vi slipper gräva efter den varje gång vi ska interagera med pekskärmen.


Spelet är Donkey Kong Crash Course, och egentligen ett minispel i Nintendo Land. Tänk Wii Sports fast med mer varierade aktiviteter.

Pekskärmen, ja. Eftersom den bygger på resistiv teknik istället för industristandarden kapacitiv förväntade vi oss inte särskilt mycket. Trots det fungerar pekandet bra, och vi har få problem med att våra fingrar inte registreras. Bildmässigt imponerar skärmen faktiskt. Nintendo har inte avslöjat vad upplösningen är, men bilden känns skarp och inte alls otydlig. Däremot är färgerna och kontrasten långt ifrån vad vi förväntar oss efter att ha sett den senaste ips-tekniken och oled-skärmar i mobiltelefoner.

På handkontrollen hittar vi också en hemknapp som tyvärr inte fungerar när vi får testa Wii U. Längst ner till höger sitter även en knapp som det står ”TV” över. Den hör samman med den där ir-sändaren som sitter på baksidan av kontrollen. I någon form kommer du alltså kunna använda plattan som fjärrkontroll till tv:n. Och det här kommer knappast som någon överraskning då en av de första funktionerna som Nintendo nämnde var att du kommer kunna spela vissa spel med den inbyggda skärmen medan tv:n används till annat.


Sida 1 / 2
Föregående Nästa

Innehållsförteckning