Titel: House of Cards
Genre: Drama
Premiär: 2013
Antal säsonger: 4
Tjänst: Netflix (premiär i februari 2016 för säsong 4)


Liksom i det verkliga USA är det valår för president Frank Underwood. Hans väg till toppen gick via intriger utanför valbåsen, men ska han behålla taburetten måste för första gången hela nationens väljare förföras. Och ska det hela fungera måste House of Cards verkligen skärpa till sig jämfört med den katastrofala tredje säsongen.

House of Cards

För att friska upp minnet lite, så ska sägas att den tredje säsongen av House of Cards var en enorm besvikelse. Allt det som under två år fått serien att göra djupa avtryck i populärkulturen hade gått upp i rök och avlösts av desperata försöka att imitera sig själv. Manusförfattarna hade kört serien rakt in i en mur.

Skådespelarna var densamma, men även om Robin Wright och Kevin Spacey är skickliga hantverkare, kunde de inte spela sig ur det blodfattiga manuskriptet. Och dessutom var det dubiösa förhållandet till verkligheten helt försvunnet. Under de två första säsongerna satt man nervös och tänkte att de gränslöst cyniska begivenheterna i seriens skuggvärld skulle kunna ske i verkligheten. Men i den tredje säsongen hade man i stort sett bara samlat ihop till en satir och försökte sälja karikatyrer som djupa karaktärer.

Den fjärde säsongen har sannerligen haft ett berg att bestiga för att inte hamna längst bak i streamingkön. Det ursprungliga upplägget, som skildrar en ambitiös cyniker på väg mot toppen, hade redan kraschat när han nådde toppen i utgången av säsong två. Så den fjärde säsongen blir det andra försöket att återuppfinna serien.

Först och främst har man valt att glida bort från att vara verklighetens potentiella baksida. Det går inte längre att chockera. Och när allt kommer omkring passar inte längre verkligheten in i ett mörkt och dramatiskt Fincher-universum. Donald Trump har förflyttat verkligheten till sitcom-genren eller kanske något som hör hemma i Matt Groenings (The Simpsons) fantasi. Att sätta sig ned och se säsong fyra är att ta amerikansk politik lite seriöst igen. Återigen sker det något i varje avsnitt samtidigt som den mer sammanhängande historien också får ta sin plats. Den är inte för diskret och inte heller för tongivande.

House of Cards


Som alltid när en serie redan förnyats med ännu en säsong så lämnades vi efter den tredje säsongen med en del lösa trådar. Först och främst handlade det om karikatyren till rysk president. Denna alltför dominerande del av handlingen i säsong tre behöver snabbt avvecklas, om tempot ska hitta tillbaka till vad det en gång varit. Och här kommer IMF snabbt med en påse pengar till Ryssland. Mer hör vi gudskelov inte av detta.

Sedan hade vi nationens första dam, Clarie Underwood (Robin Wright), som var lika trött på serien som oss andra och beslutade sig för att lämna Frank. Den fjärde säsongen drar fördel av den underliggande historien om deras sökande för att hitta tillbaka till varandra. Vi får därmed lite mer mänsklighet i en serie som hittills kretsat kring omänsklighet. De två spelas mästerligt av Wright och Spacey.