Under fredagen fällde Högsta förvaltningsdomstolen domar i två fall som nu i efterhand har uppmärksammats.

Drönare med kamera ska ses som övervakningskameror och att filma med kameran faller under kameraövervakningslagen, vilket i princip innebär att det blir totalförbud på att filma utomhus med drönare.

Alla andra nya och kreativa användningsområden där drönare har sänkt inträdespriset och möjliggjort nya sätt att skapa? De verkar domstolen ha ignorerat eller inte ens skänkt en tanke, och jag vet inte vilket som känns mer ruttet.

Drönare med kamera har använts för att spela in snygga utomhusvyer av hus så att köpare kan se hur de ser ut ur alla vinklar. De har använts för att spela in film och tv på sätt som tidigare krävde extremt dyr utrustning som helikoptrar och kranar. De har hittat ett hem hos tidningar och andra medier som vill bevaka nyhetshändelser som naturkatastrofer och andra situationer där en reporter på marken skulle utsättas för livsfara.

Inga mer filmande drönare
Kameraförsedda drönare betraktas som övervakningkameror.

Att stoppa dessa och de många andra användningsområden för drönare som inte har ett dyft med övervakning att göra enbart för att drönare kan användas till övervakning är för mig ett oförståeligt, oproportionerligt stort ingrepp. Och inte nog med det, resonemanget i domen är korkat, för att uttrycka det krasst.

För att räknas som tillståndsskyldig övervakningskamera ska en kamera:

  1. Vara uppsatt så att den kan användas för personövervakning.
  2. Inte manövreras från platsen den är uppsatt på.
  3. Vara riktad mot en plats där allmänheten rör sig.

Domstolen bedömer att en drönare inte styrs från platsen den är ”uppsatt” på eftersom du fjärrstyr den med handkontroll/platta/mobiltelefon. På den punkten kan jag nog hålla med, även om Luftfartsverkets regler för drönare redan kräver att du ska ha konstant ögonkontakt med drönaren för att ha tillstånd att flyga den.

Högsta förvaltningsdomstolens dom är ologisk, orimlig och fullständigt blind för konsekvenser

Men domstolens nästa tanke, att kameran ska klassas som ”uppsatt” på grund av att den är monterad på drönaren är ett så uppenbart fall av hårklyveri och ”äpplen och päron”-jämförelse att känslan enbart kan beskrivas med en djup suck och en facepalm.

Domstolen räknar alltså en drönare som är i konstant rörelse och bara kan hålla sig på en ungefärlig plats i max 5–10 minuter som ”uppsatt”. Till råga på allt hade klaganden i just det här fallet inte ens en drönare med inbyggd kamera utan satte fast sin kamera med gummiband.

Och samtidigt kom samma domstol fram till att dashboardkameror och till exempel en Gopro på cykelstyret inte är övervakningskameror, trots att det uppenbara och uttalade syftet med dessa är just övervakning, medan drönare lika uppenbart och uttalat har andra användningsområden.

Högsta förvaltningsdomstolens dom är ologisk, orimlig och fullständigt blind för konsekvenser – hundratals, om inte tusentals, företag kommer drabbas ekonomiskt, journalistiken kommer drabbas i sin förmåga att rapportera, och alla andra förlorar en av de mest spännande, kreativa nya teknikerna på många år.