Det har väl knappast undgått någon att The Legend of Zelda: Breath of the Wild tokhyllats överallt. Vi på M3 instämde i hyllningskören, och satte en mycket sällsynt tia i betyg. Själv har jag spelat som en besatt sedan jag fick min Nintendo Switch, och ändå bara skrapat på ytan.

Så varför är det så bra, och så svårt att lägga ifrån sig? Nintendo är ju knappast först i världen med att placera oss i en stor öppen värld. Grejen med The Legend of Zelda: Breath of the Wild är att det tar bort allt det vi tidigare har förknippat med stora öppna spelvärldar, och lyckas få oss att aldrig någonsin sakna det.

Medan storspelen har turats om att dribbla bort sig själva med det ena komplicerade inslaget efter det andra finns här inga påtvingade sidouppdrag och inget level-system, som gör att jag behöver utföra mindre underhållande saker för att få tag i nya förmågor. Det är ett The Legend of Zelda-spel utan särskilt många spelmässiga inslag – och det är inget annat än en revolution för mediet.

Faktum är att det knappt existerar några pekpinnar alls. Ett lysande exempel på detta är de torn jag kan klättra upp i för att låsa upp nya delar av kartan. Där Ubisoft i liknande fall belönar mig med mängder av ikoner får jag här ingenting alls färdigserverat. Istället behöver jag använda kikaren och titta runt i världen för att själv markera intressanta platser.

Samma sak gäller när jag besöker en by. I The Legend of Zelda: Breath of the Wild får jag upptäcka alla uppdrag på egen hand genom att helt enkelt prata med invånarna – till skillnad från The Witcher 3: Wild Hunt, där jag får ångest över alla sidouppdrag som automatiskt poppar upp på minikartan varje gång jag besöker en ny plats.

Nintendo utvecklade en gång i tiden sina titlar efter devisen att du själv skulle lära dig hur spelet fungerade. Exempelvis är Super Mario Bros en stilstudie över hur deras designtänk fungerar. Spelet förklarade aldrig grunderna, men genom designen var det ändå extremt tydligt hur mekaniken fungerade. Genom åren har Nintendo allt mer frångått det här konceptet, inte minst med The Legend of Zelda: Skyward Sword som hade en rekordlång tutorial. Med The Legend of Zelda: Breath of the Wild har man så äntligen hittat tillbaka.

Svårigheten med en sådan här design är att hitta balansen. Men nej, inte heller här går Nintendo bort sig. Spelnördarna kommer ha extremt mycket att göra, här finns skyhöga utmaningar och mängder av hemligheter. Samtidigt går det alldeles utmärkt att bara upptäcka världen, tämja vilda hästar och samla frukter – och ta tag i de andra bitarna allt eftersom. Det är lika underhållande oavsett.

Det var ju ett bra tag sedan Nintendo satte ned foten och omdefinierade en hel genre, men tack vare The Legend of Zelda: Breath of the Wild lär det bli extremt svårt att ens närma sig äventyrsspelen på det gamla sättet igen. För precis som Super Mario Bros och Super Mario 64 gjorde att vi inte längre såg på plattformstitlar på samma sätt kommer det finnas ett före och ett efter The Legend of Zelda: Breath of the Wild.