I slutet av 90-talet var brittiska Rare Nintendos absolut viktigaste bundis. När den japanska speljätten inte på egen hand kunde trycka ut tillräckligt många stortitlar till Nintendo 64 var det Rare som hjälpte till att hålla lanseringstempot uppe. Goldeneye 007, Diddy Kong Racing och Banjo-Kazzoie är bara några av spelen som man släppte ifrån sig. Det är framför allt det sistnämnda som är viktigt här. Banjo-Kazooie var nämligen Rares försök att tolka Super Mario 64, och även om man inte lyckades prickfritt har titeln ändå fått kultstatus genom åren.

Numera är Rare en spillra av sitt forna jag. 2001 köptes studion upp av Microsoft för miljardbelopp och har sedan dess mest ägnat sig åt Kinect-spel av varierande kvalitet. Frontfigurerna på den en gång så framgångsrika studion har gått vidare till andra utvecklare, vilket blir intressant när vi tittar på Playtonics Yooka-Laylee. Bakom utvecklaren gömmer sig nämligen en diger lista av namn från Rare, och titeln marknadsförs också som en spirituell uppföljare till 90-talets plattformsklassikeri allmänhet och Banjo-Kazooie i synnerhet. 

Yooka-Leylee

Plattformsspel från förr

Det tar inte lång tid att förstå att Yooka-Laylee är sin förlaga extremt trogen. I rollen som en omaka duo (en ödla och en fladdermus) vaknar du upp i en färgglad spelvärld, där en skurkaktig typ bestämt sig för att sno åt sig en magisk bok. Lägligt nog blir sidorna utspridda över ett gäng nivåer, och för att få fatt i dem behöver du lösa pussel, hjälpa karaktärer i nöd och förvandla dig till helikopter och snöplog för att ta dig till nya platser. Utöver det behöver du också jaga ifatt på fjärilar för att låsa upp nya egenskaper och samla intergalaktiska mackapärer – bland mycket annat.

Den här typen av samlarmani var lite av Rares signum under Nintendo 64-tiden och nådde sin kulmen i Donkey Kong 64. Riktigt så många saker att samla på som där har lyckligtvis inte Yooka Laylee, det ligger snarare närmare det betydligt bättre balanserade Banjo-Kazooie.

Frågan är bara om den här designen håller 2017. Både ja och nej, visar det sig. På ett sätt är den här typen av spel befriande okomplicerade. Du behöver aldrig leta särskilt länge efter något nytt att göra, och i gammal god Rare-anda jobbar Playtonic efter devisen att sätta ögon på i stort sett allt – från fluffiga moln till stenbumlingar och fläktsystem. Allt är såpass trivsamt dumt att det är svårt att inte sväva iväg på rosa retromoln.

Yooka-Laylee

En hel del brister

Samtidigt dras Yooka-Laylee med samma sorts problem som vi visserligen inte lade märke till i så stor grad när det begav sig, men som sedan dess har blivit väldigt tydliga. Framför allt känns flera av uppdragen framtagna för att straffa spelaren istället för att göra det roligt. Exempelvis är flera av uppdragen så svåra att vi tvingas försöka ett tjugotal gånger innan vi lyckas. Och på några av spelet sämre designade bossar tvingas vi brottas med en brokig spelkontroll i kombination med en kamera som vägrar lägga sig i rätt vinklar. På tal om kameran så är den också ett ständigt återkommande problem. Det är absolut inte lika illa som i exempelvis Super Mario 64 men den ställer till med onödigt mycket krångel, särskilt när vi behöver precisionshoppa. Det blir utmanande av fel anledningar.

Dessutom är inlärningskurvan väl låg, och vi tvingas lära oss de mest basala sakerna från grunden. Ett bra exempel på detta är hur spelet vägrar öppna upp sig under de inledande timmarna. För att låsa upp nya rörelser behöver nämligen duon leta upp en orm som lär upp nya förmågor i utbyte mot insamlade fjärilar. Visst, tanken är så klart att vem som helst ska kunna spela det här, men med tanke på att målgruppen främst lär bestå av folk som redan plöjt liknande titlar till leda känns det inte helt optimalt.

Det är förståeligt att nya förmågor gör att vi kan ta oss till tidigare oåtkomliga platser, det skapar en nödvändig progression och gör att vi blir motiverade att samla in fler saker. Men Playtonic hade kunnat balansera det bättre, och inte begränsa rörelsemönstret så här mycket.

Yooka-Laylee

När vi väl har låst upp det mesta är det istället lite för lätt att missbruka förmågorna för att ta sig till platser som uppenbart är designade för att du ska ta dig dit på andra, betydligt krångligare, sätt. Nu är det ju omöjligt att veta hur mycket Playtonic har testat det här spelet innan lansering, men nog känns det som att det är i behov av några fler timmar i utvecklingslabbet.

Sida 1 / 2

Innehållsförteckning