När Wolfenstein: The New Order släpptes 2014 hände något i spelvärldens kollektiva medvetande. Plötsligt insåg alla att förstapersonsskjutare kunde vara roliga. För efter år av actionspel med sökt realism, militärteman och uppföljarsjuka kom här ett fartfyllt och fånigt actionspel, vars ambition inte var att saker och ting skulle vara coolt utan att det främst skulle vara underhållande att spela.

Missa inte: Nu kan du ladda ner allt extrainnehåll till Doom utan extra kostnad

Wolfenstein: The New Order tog (tillsammans med Titanfall som släpptes samma år) med oss tillbaka till spel som Doom, Duke Nukém och, förstås, det ursprungliga Wolfenstein 3D. Sedan dess har hela den här “vintage-fps”-stilen sett en pånyttfödelse med bland annat Doom, Titanfall 2 och kommande Quake-remaken. Och i år sluts cirkeln med uppföljaren till Wolfenstein: The New Order, Wolfenstein II: The New Colossus.

Sniper

På förhand är egentligen frågan om Wolfenstein II: The New Colossus verkligen kan upprepa bedriften från föregångaren – och tänka utanför lådan på samma sätt? Det spontana intrycket efter vårt test är nej. Men det är egentligen inte heller något som en uppföljare behöver göra. Machine Games verkar istället ha valt att stanna i lådan de byggde med förra spelet. De trivs där. Och det gör faktiskt vi också.

Vad som på förhand är ett större problem för spelet är egentligen att Wolfensteins uppföljare riskerar att bli omsprunget av sina egna genresyskon, som Doom från i fjol. Det går att argumentera för att The New Order visserligen var ett schysst spel, men som främst fick ett sådant genomslag just tack vare att det släpptes vid rätt tillfälle. Uppföljaren har med det en hel del att bevisa.

Den första banan visar på det som gissningsvis är början på hela spelet med en William “BJ” Blazkowicz som vaknar upp i en sjuksäng ombord på ett gigantiskt fiendeskepp. Hans muskler har förtvinat av att ligga stilla så länge, men händig som han är hystar BJ upp sin lekamen i en rullstol och beväpnar sig med dubbla automatgevär för att rulla fram genom korridorerna och skörda nazister likt döden på hjul.

Rullstol

Sekvensen som är fullt spelbar är snudd på perfekt. Den visar tydligt på Machine Games tonsäkerhet när de vågar pendla mellan bajsnödigt allvar och befriande humor. Blod, kitsch, ironi och uppriktighet på en och samma gång. Det är också en ton som fungerar oerhört väl för ett spel som handlar om att döda stereotypa nazister som tagit över världen efter andra världskriget. Förutom vid vissa tillfällen då tonen riskerar ställa till det. Men mer om det senare.

Dualwielda allt

Sett till actionsekvenserna tycks Wolfenstein II: The New Colossus hålla hårt i formeln som fungerade fint i föregångaren. Här snackar vi intensiva eldstrider och hög hastighet punkterat av cinematiska ögonblick, samt enkelt men funktionellt smygande. Samtidigt har Machine Games nu fått lite vänskaplig konkurrens i form av Id Softwares Doom (som för övrigt också ges ut av Bethesda) och baserat på den här demonstrationen måste det spelet ändå ses som lite ösigare. Wolfenstein II: The New Colossus har däremot mycket mer personlighet än Doom och dessutom kan du här dual-wielda ett maskingevär och ett automathagel samtidigt. Yes, det stämmer. I Wolfenstein II: The New Colossus begränsas dualwieldande inte längre till vapen av samma sort utan nu kan du fördela dina händer fritt över spektrat. Effekten känns som en rolig och naturlig utveckling av spelsystemet och passar som hand i handske med den ösiga och pajiga tonen.

Snyggt är The New Colossus förresten också. Kanske är det delvis för att vi får testa det på så pass starka riggar men inte minst ljuseffekterna i The New Colossus ihop med den allmänna designen på miljöerna imponerar stort. Vi bjuds ständigt på nya hisnande motiv där klassisk americana möter tredje riket-estetik i en morbid blandning.

Parad

Det våras för Hitler

Den andra banan vi får testa utspelar sig istället i Roswell, New Mexico och Area 52 som infiltreras av BJ. Den första sekvensen i staden Roswell är ett långt promenadparti som inte innehåller någon större spelbarhet utan mest går ut på att titta på saker och suga in atmosfären. Här utspelar sig också den humor och spänningsscen som vi tidigare fått se i form av en milkshakedrickande nazist som känner igen BJ. Tyvärr fungerar den inget vidare eftersom spelet beter sig som om vi kan göra något i situationen när det egentligen handlar om att titta på en mellansekvens. Mindre sånt, tack.

Däremot belyser scenen med milkshake-nazisten det som kommer bli en märklig balansgång för berättandet i Wolfenstein II: The New Colossus. För är det verkligen läge att skoja om nazism i tider där världen befinner sig i politisk oro och extremhögern är på frammarsch överallt? Är det verkligen roligt med en politisk organisation som vill utrota människor? Ska de verkligen framställas som karismatiska psykopater (Hansa Landa-influenserna tycks starka här sett till form snarare än funktion) i stiliserade kläder? Speciellt när de i själva verket delar ut flygblad på världens gator och torg i helt vanliga civilia kläder och låtsas som om de inte är nazister. För nazister, det är ju bara sådana man skjuter i spel som Wolfenstein. De finns ju inte längre och kommer inte heller finnas? 

Zitadelle

The New Colossus risker att bli ganska unket i det här sammanhanget och Machine Games har ett trixigt ansvar att bära. Inte minst då Wolfenstein II: The New Colossus samtidigt förstås är en underhållningsprodukt som först och främst är intresserad av att underhålla och inte smeta ner sig i svårnavigerad politik. Samtidigt som det är vad spelet i viss mån kommer sälja på.

Men att avgöra hur resultatet kommer bli baserat på enbart två banor tänker vi förstås inte göra. Istället konstaterar vi bara att viss nervositet uppstått samtidigt som vi tänker lita på Machine Games som ändå fick till det med första spelet. Vi håller tummarna för att det blir mer Det våras för Hitler än Iron Sky.

Resten av Roswell-banan är sedan fullt ös medvetslös i varierade bunkermiljöer med bitiga vapen där den ena fienden är tokigare än den andra. Den lär inte göra någon som gillade förra spelet besviken.

Hund

Det höstas för Hitler

Att dömma av de två banorna vi sett så känns Wolfenstein: The New Colossus på det stora hela som mer av samma, fast på ett bra sätt. Machine Games tycks bejaka det förra spelets styrkor samtidigt som de utvecklar valda delar på intressanta sätt som känns genomarbetade snarare än att ösa på med innehåll för sakens skull. Att spelets ton och historia känns extra svårnavigerad i dagens politiska klimat gör oss kanske lite brydda men samtidigt mycket nyfikna på det färdiga spelet som släpps 27 oktober.