Jag skriver ofta att jag köper nya saker, och senaste krönikan handlade om Ebay. Men för ett kort tag sedan städade jag ut mina hyllor och prylar och tänkte att jag skulle bli av med alla gamla saker som jag har sparat om utifall att. Det mesta var sladdar. Ett par miljarder sladdar i allsköna valörer. Usb, firewire, gamla Nokia-laddare, trasiga headsets och liknande saker. En del ville folk i min närhet ha, och eftersom det slank in en och annan fungerande sak såsom bluetoothheadset och liknande gick faktiskt en del åt till de lyckliga som passerade
kassarna och frågade ”ska du slänga det här?”.

Men poängen är att jag ändå fick ihop rejält med hårdvara som jag till slut åkte och lämnade på återvinningscentralen.

Och där fick jag min andra ångestkänsla (den första kom vid tanken på att städa). Där fanns hur mycket prylar som helst, och kanske mest påtagligt alla gamla datorer som slängdes. Det är klart, efter ett par tre år är datorn inte så läcker längre, och att slänga iväg den är en ganska smidig lösning för ägaren. Jag ska inte påstå att jag har något miljösamvete – tvärtom, jag har för lite. Men det är inte utan att jag kan få lite ångest när jag inser hur jävla mycket skit jag har köpt som jag hyggligt snart slänger.
För att sälja grejer på Blocket orkar jag inte, och jag försökte ge bort en gammal bluetooth-gps av den förra generationen (efter att ha kastat en fullt fungerande usb-gps) utan framgång. Ingen ville ha. Och jag hade totalt fyra stycken gps:er innan jag rensade hemma. Fyra stycken! Jag lovar, jag behöver bara en.

Äh. Skit samma. Jag måste gå och städa nu, ska rensa ut mina hembrända dvd:er med ”En obehaglig sanning”.

Ses på tippen!

Simon Johansson:
Datorredaktör