Vad lockar oss egentligen att se en viss film eller tv-serie? Ett inte ovanligt svar är att ”man ska känna igen sig”. Att detta inte alltid stämmer är fängelsefilmen (eller serien) ett bra bevis på. För hur många av oss som gillar den har egentligen erfarenhet av ”doing time”, som det heter på Hollywoodspråk? Alla vi som inte är ”ex-cons”, eller ens fått böter för fortkörning, känner inte igen oss ett smack – ändå älskar vi det sociala experiment det innebär att bunta ihop en skara män (som det oftast handlar om) innanför trånga murar.

Ofta oskyldig huvudperson
Visst, ofta hittar vi ändå ett identifikationsobjekt genom att huvudpersonen är en ”helt vanlig” kille/tjej, som antingen blivit oskyldigt dömd, eller bara råkat hamna lite snett här i livet. Men en lika viktig förklaring torde vara möjligheten att få glänta in i en brutal värld, som har sina egna lagar och regler, från vår egen trygga position. Andra inslag som lockar hos genren är att den bär på en inneboende dramatik (kommer hjälten att klara sig i den tuffa miljön, och ska han lyckas rymma?), att här finns tydliga motsättningar mellan olika grupperingar av människor, och att den ger löften om att rättvisa kommer att skipas.

Långfilmerna inom denna fiktiva gren visar upp en imponerande bredd. Man kommer i första hand att tänka på olika dramer, men här finns också plats för äventyrsfilm (Greven av Monte Cristo), musikal (Chicago), komedi (Life med Eddie Murphy, och svenska Släpp fångarne loss, det är vår!) och science fiction (Fortress), till exempel. Det har också gjorts skräckfilmer på temat, och bli inte förvånad om det dyker upp en fantasy¬variant (om det inte redan finns).

Frågan är förstås vad som kännetecknar en ”äkta” fängelsefilm. Tja, enligt undertecknad räcker det inte med att huvudpersonerna är på rymmen genom hela filmen utan att knappt få ”skaka galler” alls (som i exempelvis Oh Brother, Where Art Thou?). Nej, en sann fängelserulle ska åtminstone till stor del utspelas innanför murarna.

Fascinerande är för övrigt att se hur många andra slags filmer som innehåller enstaka fängelsescener, det gäller inte minst diverse komedier som Starsky & Hutch eller Chaplins Moderna tider. Detta fenomen understryker bara filmmakarnas eviga fascination för ämnet.

Komedier driver gärna med olika klichéer från fängelsefilmen. Dessa är nämligen inte svåra att hitta – frågan är om någon annan genre är lika klichéfylld. Det finns en uppsjö inslag som återkommer i film efter film (se separat ruta). Detta gäller alltifrån rolltyper som ”fixaren” och ”den onda vaktchefen”, till inslag som ”du ska bli min nya flickvän”-scenen (som gärna utspelas i en dusch). Somliga klyschor har tillkommit efter hand, andra har hängt med nästan från början, vilket klassikern Jag är en förrymd kedjefånge från 1932 visar. Filmen ifråga handlar om en krigsveteran som av misstag döms till ett långt straff i ett brutalt fängelse, där han till sist bryts ned. Redan här bjuds vi på för genren så omistliga grundstenar som hårt kroppsarbete och flykten genom träskmarker med jakthundar i hälarna.

Större sammanhållning i krigsfilmer
En del av dessa inslag återfinner man ofta i den närbesläktade genren ”krigsfångar under andra världskriget”, som inkluderar klassiker som Bron över floden Kwai och Den stora flykten. En viktig skillnad är dock att sammanhållningen bland fångarna vanligtvis är större i krigsfilmerna. Här kan hjälten till exempel lugnt plocka upp tvålen i duschutrymmet (om sådant finns) utan att riskera att någon slemmig typ ska utnyttja situationen.
Men varför har egentligen fängelsegenren blivit så full av klichéer? En sannolik förklaring levereras på sajten Prisonflicks.com: Eftersom filmmakarna i Hollywood inte vet ett smack om hur livet i ett fängelse ser ut, så hämtar de sin kunskap från andra filmer. Resultatet är att när en klyscha väl etablerats i genren, så har den kommit för att stanna.

Olika tider har satt sin egen prägel på fängelsefilmen. Kedjan från 1958 skildrar två kedjefångar, en vit och en svart (Tony Curtis och Sidney Poitier), på rymmen, och är en kommentar till rasismen i det amerikanska samhället.

Newman trotsar auktoriteter
Paul Newman-rullen Rebell i bojor (1967) är i sin tur en väldigt tidstypisk sak om vikten av att trotsa auktoriteter. Newmans hjälte Luke hamnar här på kåken efter att ha begått diverse småbrott. Straffet är från början relativt kort, men Luke vägrar att finna sig tillrätta ”inom systemet” och genomför flera misslyckade rymningsförsök. Detta leder till att straffet förlängs mer och mer, och att han sakta bryts ned. För de andra fångarna blir han dock en hjälte och förebild genom sin vägran att underordna sig. För en nutida åskådare framstår dock rebellbudskapet som väl övertydligt, liksom Kristussymboliken hos Lukes gestalt.

Men att Newmans upproriske hjältefigur inspirerat många andra filmer, såsom Nyckeln till frihet, går inte att förneka. Det gäller även en film som Gökboet, där Jack Nicholsons rollfigur har samma funktion som Luke.

70-talet var fängelsefilmens bästa period, med pärlor som Benknäckargänget, Papillon och Flykten från Alcatraz. Den sistnämnda utmärker sig bland annat genom sin brist på sentimentalitet och sitt oglamourösa foto – här finns garanterat inga inoljade interner som kroppsarbetar i solsken.

Slutet på decenniet bjöd på milstolpen Midnight Express, en brutal film om det skoningslösa livet i ett turkiskt fängelse. Den som hamnat där är den unge amerikanen Billy, en partyprisse som har fått för sig att försöka smuggla knark ut ur Turkiet. Filmen har inspirerat en massa efterföljare i underavdelningen ”ung man/kvinna åker dit för knarksmuggling”, bland andra tv-serien Bangkok Hilton och Joaquin Phoenix-filmen Return to Paradise.

En film det inte går att komma runt i sammanhanget är Nyckeln till frihet med Tim Robbins och Morgan Freeman (1994). Enligt användarna av filmsajten Internet Movie Database är detta den näst bästa filmen någonsin, vilket måste betraktas som något av en gåta. Visst är det en hyggligt bra film, men förutom att den är alltför sentimental och onödigt lång, så innehåller den nästan varenda klyscha man kan komma på, alltifrån ”fängelsedirektörens tal” till ”det här kan de aldrig ta ifrån oss”-scenen (den här gången musik). Dessutom har filmen skamlöst stulit enstaka inslag från klassiker i genren, som till exempel vänskapen mellan en vit och en svart fånge (Flykten från Alcatraz), och att huvudpersonen får ta hand om institutionens räkenskaper (Papillon).


Ofta mansdominerat
De filmer jag nämnt hittills skildrar en väldigt manlig värld, där en kvinna möjligen kan få plats som tystlåtet sexobjekt (som den utmanande ”biltvätterskan” i Rebell i bojor). Men det finns massor av exempel på fängelse¬skildringar i kvinnomiljö. Mest känt för den breda publiken är antagligen Kvinnofängelset, den australiensiska tv-serien som gjordes i 692 avsnitt mellan 1979 och 1986. I Sverige var det TV4 som sände serien sent på nätterna på 90-talet, till morgonpigga fans förtret… Liksom sina manliga motsvarigheter bjöd Kvinnofängelset på en uppsjö olika slags karaktärer, och ett huvudtema var maktkampen mellan olika grupperingar och individer. En skillnad var dock att man i den här serien i högre grad löste problem genom dialog än genom action.

Vad inte lika många känner till är den stora mängd långfilmer som gjorts om kvinnliga fångar genom åren. En orsak är att detta nästan uteslutande är fråga om b- eller till och med c-filmer, med obefintlig budget och avsaknad av stjärnor. De brukar ha namn som Caged Heat eller Amazon Jail, och de har sin alldeles egna uppsättning klichéer. En typisk sådan är ”fängelsebordellen”, som går ut på att en oskyldig kvinna döms till fängelse av korrupta poliser/domare, bara för att skickas vidare till en bordell hos exempelvis en arabisk shejk.

Nya serier populära
Även om såpan Kvinnofängelset faktiskt var bra ibland, finns det tv-serier från senare år som vida överträffar den. Då avses inte i första hand svenska Tusenbröder (även om den var bra), utan amerikanska Oz respektive Prison Break. Oz är namnet på ”kvalitetskanalen” HBO:s första tv-serie, som producerades mellan 1997 och 2003. Med fokus på ett specialbevakat (vad annars) fängelse som inrymmer en noga uträknad blandning av olika etniska grupper, är det en av de bästa ensemble-serier som gjorts på senare år.

I fråga om uppmärksamhet är det dock knappast någon serie som kan matcha Prison Break, som hade premiär härom året. Här får vi följa en ung man, Michael, som begår ett rån bara för att kunna hamna på det fängelse där hans äldre bror sitter oskyldigt dömd för mord. Michael har tatuerat fängelsets ritning på kroppen, vilket ska hjälpa honom att hitta en flyktväg.

Den spektakulära serien är gjord enligt samma cliffhanger-koncept som exempelvis 24, och är ofta olidligt spännande. I sista avsnittet av första säsongen lyckades huvudpersonerna till slut rymma. Andra säsongen handlar om livet på flykt. Bolaget Fox planerade tidigare att göra högst två säsonger av serien, men succén har gjort att även en tredje är på gång. Vi kan bara tacka och ta emot – det skulle förvåna om inte fenomenet Prison Break gör att vi kan se fram emot en ny våg av fängelsefilmer på bio och tv.