Romantisk komedi, eller romcom som Hollywoodtermen lyder, är ju som namnet antyder en blandning av två genrer. För att en film ska räknas hit bör den ge ungefär lika mycket utrymme till båda.

I en lyckad romcom har filmskaparna helst tagit både humorn och kärleken på lika stort allvar. Visst vill vi ha vitsiga verbala dueller mellan huvudpersonerna, men det måste också finnas en kemi dem emellan för att romansen ska kännas trovärdig.
Annars blir det som i Livet från den ljusa sidan, där Helen Hunt länge misstror Jack Nicholsons freak till författare, för att till slut av någon obegriplig anledning falla ändå…

Steg-för-steg
Förvånansvärt många filmer i genren har i stort sett samma handling: man och kvinna (i de flesta fall) träffas men blir inte genast ihop, eftersom de tror sig vara olika, eller för att en av dem redan har en partner. En romans inleds ändå så småningom, men så skiljs paret åt på grund av ett gräl, eller andra omständigheter. Till slut inser den ena av dem att de visst hör ihop, och gör en stor ansträngning för att ta kontakt med den andra, för att sedan förklara sin kärlek för honom eller henne (som när Hugh Grant skyndar sig iväg till Julia Roberts presskonferens i Notting Hill).

I regel slutar filmerna lyckligt, även om huvudpersonerna inte får varandra. Som i höstens svenska romcom-film Underbar och älskad av alla, där Martina Haags rollfigur Bella blir sviken av sin danske hunk, och sedan triumferande hämnas på honom till slut.

Storstadsromantik
En romcom bär också på tydliga yttre kännetecken, vi rör oss till exempel nästan alltid i storstadsmiljöer som New York, London eller Stockolm. Och vilka miljöer sedan! Rollfigurerna har råd att bo i rena lyxlägenheter även om de ”bara” är journalist respektive talskrivare till yrket, som i När Harry mötte Sally.

Pengar är överhuvudtaget sällan ett problem, för detta är verklighetsflykt på högsta nivå. I Fyra bröllop och en begravning får vi inte ens veta vad Hugh Grant jobbar med, men en av hans kamrater tillhör hursomhelst ”den sjunde rikaste familjen i England”.

Den romantiska komedin har gamla urgamla anor, bland annat står den i tacksamhetsskuld till Shakespeares komedier som Trettondagsafton och Som ni behagar. I Hollywood inföll genrens guldålder redan på 1930-talet och det tidiga 40-talet, då regissörer som Howard Hawks och Frank Capra gjorde den ena begåvade filmen efter den andra. Dessutom var det en högstatusgenre för dåtidens filmstjärnor. Det gällde inte bara kvinnor som Katharine Hepburn och Claudette Colbert, även manliga stjärnor som Cary Grant, James Stewart och Gary Cooper återkom i film efter film.

Skruvat värre
På 30-talet blomstrade en speciell romcom-stil som brukar kallas för screwball. Dessa filmer kännetecknas bland annat av en farsartad handling, en sofistikerad livsstil, och hejdlösa verbala dueller mellan de båda huvudpersonerna, som ofta är antagonister till långt in i filmen. Några av de bästa exemplen är En skön historia, Min fru har en fästman och Ingen fara på taket, samtliga med den ojämförligt elegante och kvicke Cary Grant.

I screwball är ofta den ena huvudpersonen redan upptagen av en partner, som den andra huvudpersonen måste konkurrera ut. Han eller hon är vanligtvis en riktig träbock, som publiken genast får antipatier för. Den rolltypen kan man även se i modernare filmer som Bridget Jones dagbok, till exempel.

Återfödd av Allen
Efter att ha blomstrat som genre tappade den romantiska komedin mark under andra världskriget. Sedan dess har den aldrig riktigt uppnått samma höga status, även om vissa filmstjärnor då och då kastat glans över den, som Rock Hudson och Doris Day i början av 60-talet, eller när Meg Ryan, Julia Roberts och Hugh Grant stod på topp på 90-talet.

Tittar man på den moderna romantiska komedins utveckling så måste Woody Allens mångfaldigt Oscarsbelönade Annie Hall från 1977 framhållas. Den är lite för melankolisk för att egentligen klassas som romcom, men den har haft stort inflytande på genren, bland annat genom den frigjorda dialogen, hyllningen till staden New York, och inslaget med en bästa kompis som huvudpersonen kan ventilera sina kärleksbekymmer med.

En film som starkt påverkats av Allens film är När Harry mötte Sally (1989), som också tillhör de verkliga stilbildarna. Precis som sin föregångare är den dessutom en (ursäkta klyschan) skamlös kärleksförklaring till staden New York. Filmens manusförfattare Nora Ephron blev sedan 90-talets mest framträdande regissör inom genren, med verk som Sömnlös i Seattle och Du har mail.

Engelsk charm
Detta decenniums bästa romcom var dock brittisk, nämligen fenomenet Fyra bröllop och en begravning från 1994. Innan premiären var det knappast någon som trodde på den här filmen, som hade låg budget och saknade stora filmstjärnor (även om Andie MacDowell var ett någorlunda känt namn).
Kombinationen av Richard Curtis fyndiga manus, Hugh Grants charm och lite Hollywoodglans ledde dock till en världssuccé, och Fyra bröllop gick om En fisk som heter Wanda som den mest inkomstbringande brittiska filmen någonsin.

Producenterna hade senare stor framgång med att i stort sett återupprepa samma koncept i filmerna Notting Hill och Bridget Jones dagbok.

Han + hon
Den romantiska komedin är konservativ till sin natur. Vad kan man annat säga om en genre där handlingen så ofta är uppbyggd på samma sätt, och vars huvudsyfte är att låta en man och en kvinna (oftast) hitta sin rätta livspartner?

Rent formmässigt har inte heller mycket hänt inom stilen – det går knappt att komma på en enda film som experimenterat när det gäller foto eller klippning, till exempel.

En utveckling som ändå kan nämnas är att man numera inte tvekar inför att även blanda in äckelhumor i filmerna.

Föregångaren här är bröderna Farrellys Den där Mary (1998), vars mest berömda scen är när Cameron Diaz av misstag smetar in sin dejts sperma i håret, i tron att det är hårgelé.
En film i samma anda är The 40-year old virgin, som bland annat vältrar sig i snuskig dialog. Detta till trots rymmer filmen faktiskt en förvånansvärt ömsint kärlekshistoria mellan en 40-årig man som aldrig ”gjort det” och en jordnära tvåbarnsmamma.

Barn hör för övrigt till ovanligheterna i romantiska komedier. Det finns dock undantag, som i Sömnlös i Seattle där Tom Hanks driftiga son hjälper pappa att hitta en ny partner.

Svenska filmer i genren blir sällan lyckade, men det finns några lysande undantag, som Ingmar Bergmans 50-talsfilmer En lektion i kärlek och Sommarnattens leende. Framförallt den sistnämnda är ljuvligt kvick och romantisk. Andra bra svenska exempel är Lasse Hallströms 70-talsrulle En kille och en tjej, och Herngrens och Holms Adam och Eva, som båda även ger en underhållande bild av Stockholm.

Garanterad succé
Romantiska komedier går som bekant speciellt hem hos den kvinnliga publiken, men även svenskar i allmänhet tycks ha en särskild förkärlek till dem. Åtminstone jämfört med Amerika där det i ännu högre grad är tonårspubliken som bestämmer om en film blir succé eller inte.

Som exempel kan nämnas att den film som spelade in överlägset mest pengar i USA 1999 var Star Wars Episod 1 – Det mörka hotet, medan den mest framgångsrika filmen i Sverige var Notting Hill, med över 800 000 besökare.

Svenskarna tycks helt enkelt gilla filmer som är lite snälla och romantiska, och där männen inte är så överdrivet macho – en som räknat ut det för länge sedan är förstås Lasse Åberg, som bygger hela sina filmer på de ingredienserna.

Generationsväxling
Vi fans av genren har det annars lite svårt idag. Det saknas pålitliga filmstjärnor som fyller hålet efter Roberts, Ryan och Grant, som har blivit lite för gamla för att spela i ”boy meets girl”-filmer. Ben Stiller och övriga ”frat pack”-gänget gör visserligen vad de kan, men deras filmer är ofta mer roliga än romantiska.

Detsamma gäller kanske skaparna bakom På smällen och The 40-year old virgin, men de filmerna är åtminstone mer intelligent gjorda.

Förhoppningsvis tänds det en ny romcom-stjärna lagom till jul, som ju är den ultimata tidpunkten för att gå och mysa till en romantisk komedi på bio.

Att filmen innehåller minst en scen med skridskoåkande i Central Park är förstås ett krav…


ROMCOM-KLYSCHAN NR 1
”Du får mig att vilja bli en bättre man!”, säger Jack Nicholson och får Helen Hunts hjärta att smälta i slutscenen i Livet från den ljusa sidan. Det ”övertygande talet” i slutet är klyschan nr 1 i romantiska komedier. I nämnda rulle dyker Nicholson objuden upp hemma hos Helen Hunt mitt i natten. Kvällen innan har hon skällt ut honom, och allt ser mörkt ut. Nu ska han ställa allt till rätta. Han lyckas förstås, för i en romcom räcker det som bekant med en smörig monolog för att få en tveksam partner på bättre tankar…

Det ”övertygande talet” brukar framföras precis i slutet av filmen, helst av hjälten.

Ofta brinner det i knutarna också! I Livet från den ljusa sidan kastar sig hjälten in i en taxi mitt i natten för att komma till sin käresta, i Notting Hill bilar Hugh Grant och hans vänner i ilfart för att hinna till Julia Roberts presskonferens, och i När Harry mötte Sally så springer Harry för att komma till Meg Ryans nyårsfest.

Extra näpet tycker filmmakarna att det blir om scenen utspelar sig inför ”publik”, som när Tom Cruise tvingas framföra sin monolog inte bara inför Renée Zellweger, utan också inför ett helt tjejkompisgäng i Jerry Maguire.

Och har man svårt att säga vad man tycker så kan man alltid sjunga fram sitt budskap, som när Hugh Grant får Drew Barrymore på bättre tankar i årets Music and lyrics…