Att ge en heltäckande bild av andra världskriget-filmer i en tidningsartikel på några sidor är en omöjlig uppgift. För det första är mängden filmer enorm – inget annat krig har skildrats så ofta på vita duken. För det andra rymmer genren en uppsjö av undergenrer, såsom ”flyktfilmer” och ”Förintelsen-filmer”, för att inte tala om alla tv-serier och dokumentärer som gjorts i ämnet. Men likt Gregory Peck i Kanonerna på Navarone tar vi oss an den till synes hopplösa uppgiften med stoiskt lugn…

Började från början
De dramatiska händelser och personöden som andra världskriget förde med sig, väckte snabbt Hollywoods intresse – redan under själva kriget gjordes massor av filmer i krigsmiljö, som Casablanca till exempel. Detta krig hade ju också en så behändig uppdelning mellan ”onda och goda”, vilket förstås lett till otaliga hjälteskildringar genom årens lopp. En av de första Hollywoodfilmerna från efter kriget, De bästa åren (1946), är dock långt ifrån någon hjältesaga. Detta är en gripande skildring av tre hemvändande veteraner och deras försök att återanpassa sig till det civila livet. Filmen belönades med sju Oscars, bland annat för bästa film. Oscarsakademins generositet vid detta tillfälle blev vägledande; receptet ”välproducerat drama om andra världskriget” har senare ofta lett till framgång i dessa sammanhang. Andra exempel är Härifrån till Evigheten (åtta statyetter), Bron över floden Kwai (sju) och Steven Spielbergs Schindler´s List (sju).

1950- och 60-talen är genrens två gyllene decennier – under dessa årtionden producerades det filmer om kriget ur alla tänkbara synvinklar. Redan på 50-talet är olika undergenrer som ”biopics” (Anne Franks dagbok, Rommel – Ökenräven), och fånglägerfilmer (Stalag 17, Bron över floden Kwai) välrepresenterade.

Fånglägerfilmer, som på Hollywoodspråk kallas för POW-movies (Prisoners of War), handlar oftast om en skara amerikanska och/eller brittiska krigsfångar, och deras försök att bryta sig ut. Här finns flera likheter med genren fängelsefilmer, som M3 Hemmabio behandlat tidigare, bland annat genom gemensamma rolltyper som ”ledaren” och ”fixaren”, och straffet med isoleringscell för den som inte sköter sig.

Svart humor
Andra världskrigsfilmen var kommersiellt sett kanske allra störst på 60-talet, då tack vare den mängd action- och äventyrsfilmer som då producerades.

Många av dem är vad Quentin Tarantino (som är ett stort fan) kallat för ”guys on a mission-movies”, och hit hör bland annat Kanonerna på Navarone, 12 fördömda män och Örnnästet. Konceptet i dessa filmer är att ett gäng handplockade experter ska utföra något slags sabotage mot nazisterna. Dessa filmer kan ge bilden av andra världskriget som ett enda stort pojkäventyr, men till deras försvar måste man säga att åtskilliga, som de nyss uppräknade, står sig utmärkt än i dag. En föregångare till hela denna undergenre är för övrigt Sju vågade livet, John Sturges western från 1960, där bland annat Steve McQueen, Charles Bronson och James Coburn medverkar.

Alla dessa återkommer i den lysande POW-filmen Den stora flykten, som Sturges gjorde tre år senare.

1970-talet inleddes starkt med några stora succéer som Oscarsfavoriten Patton – Pansargeneralen och Clintans actionskröna Kellys hjältar. Men sedan mattades genren av, även om det gjordes en del påkostade krigs- och äventyrsfilmer under decenniet, som Örnen har landat och En bro för mycket (de var dock sämre än föregångarna). Genrens tillbakagång vid den här tiden har flera orsaker. Till att börja med låg det nu flera årtionden mellan kriget och biopublikens vardag – liksom en hel kulturell och sexuell revolution.

Och när det gäller actionfilmerna hade genren tappat mark till filmer med mer urban, samtida framtoning – som Dirty Harry – liksom förstås till den nya tidens ”blockbusters” som Hajen och Star Wars (här finns förresten flera likheter med westernfilmens nedgång). Som stoff till filmer hade detta krig dessutom börjat få konkurrens av Vietnamkriget.

Storhetstiden över…
De senaste tre decennierna har genren varit på dekis, även om den ibland glimmat till. De bästa filmerna på 80-talet gjordes i Europa (se artikel intill), medan 90-talets två största succéer gjordes av Steven Spielberg: Förintelse-filmen Schindler´s List (1993) och krigsfilmen Rädda menige Ryan (1998). Ingen av dessa är dock helt igenom lyckad. Schindler’s List, som är den sanna historien om hur affärsmannen Oscar Schindler räddade drygt tusen judar undan gaskamrarna, är visserligen gripande stundtals, men drama är helt enkelt inte Spielbergs bästa gren.

Rädda menige Ryan i sin tur är en splittrad film. Inledningen, som skildrar de allierades landstigning i Normandie under Dagen D, är lika gastkramande som briljant. Här visas genom skakig handkamera hur de framryckande soldaterna mejas ner i massor av tyskarnas kulsprutor. Kriget ser här långt ifrån ärofullt ut: folk dör slumpvis, blodet bokstavligt talat flyter på stranden, och vi får se soldater som är livrädda. Detta är så långt man kan komma från skildringen av samma händelse i mastodontfilmen Den längsta dagen från 1961. I denna får man visserligen veta att de allierade gör stora förluster under anfallet, men striden skildras varken som särskilt blodig eller skrämmande. Det är hur som helst inte värre än att Robert Mitchum kan gå omkring på stranden med en cool cigarrstump i mungipan, alltmedan en ung Sean Connery fäller dråpliga one-liners!

Tyvärr tar storheten i ”Ryan” slut efter en halvtimme, då själva jakten på menige Ryan tar vid. Då utvecklas filmen till en tämligen ordinär ”guys on a mission-movie” .

När det gäller krig som skräckfyllt helvete finns för övrigt en annan film från samma år att rekommendera, nämligen Terrence Malicks stjärnspäckade Den tunna röda linjen. Aldrig har väl krig framstått som så meningslöst som här.

…men kriget tar aldrig slut
Även om andra världskrigssgenren i dag för en tynande tillvaro så kommer det nya verk fortfarande. Ett par exempel är Clint Eastwoods båda filmer om slaget vid Iwo Jima; Flags of our Fathers respektive Letters from Iwo Jima. Av ännu färskare datum är årets tyska Oscarsvinnare Falskmyntarna, och Valkyria, en kommande Tom Cruise-film om de misslyckade attentaten mot Hitler.

Men om detta krig har fått mindre plats på vita duken, så har det med desto större framgång letat sig in i andra medier. Det har som bekant kommit en myriad av tjocka faktaböcker under de senaste åren, liksom otaliga dokumentärserier på tevekanalen Discovery.

Teve och andra världskriget är ett kapitel för sig. Amerikanerna har gjort åtskilliga serier, däribland evighetssåpan Krigets vindar från 80-talet, och Band of Brothers från början av detta decennium. Den sistnämnda är en Spielbergproducerad miniserie som berättar om en grupp fallskärmsjägares med- och motgångar i Europa under slutet av kriget. Serien är fantastiskt välgjord, och de spännande stridsscenerna påminner mycket om de i ”Ryan” genom bruket av handkamera.

Det har även gjorts en del komedier i andra världskrigsmiljö. Några exempel är Mel Brooks 80-talsfilm Att vara eller inte vara (som är en remake av en bättre film från 1942), brittiska tv-serien ’Allå ’allå, ’emliga armén från 80-talet och Charlie Chaplins satir Diktatorn (1940) – även om denna utspelas i det fiktiva landet ”Tomania”. Dessutom skämtas det med nazisterna i många andra slags filmer, som Mel Brooks The Producers (mest känd i Sverige som Det våras för Hitler), nu även en hyllad musikal.

Att andra världskriget lämpar sig för komedi, till skillnad från exempelvis Vietnamkriget, har säkert flera skäl. För det första är det ju något komiskt med pompösa maktgalningar som Hitler. Sedan har det nog med avstånd i tid och rum att göra också. Både Brooks filmer och ’Allå, ’allå gjordes långt efter kriget, medan Chaplin har sagt att han aldrig skulle ha gjort Diktatorn om han hade vetat hur det verkligen såg ut i koncentrationslägren…

Vinnaren skriver historien
En spännande fråga är ”vems krig” man egentligen skildrar. De allra flesta filmerna har ju gjorts av Hollywood, och präglas därför ofta av amerikanska intressen och perspektiv – till och med tyskarna brukar ju tala deras språk, låt vara med brytning. Det är också lätt att tro att kriget bara handlade om USA mot nazisterna, som i ”Ryan” där man inte får se skymten av allierade soldater från andra länder. ”Kunde vi inte fått gå förbi i bakgrunden och vinkat åtminstone”, som komikern Eddie Izzard har skämtat.

Nationsbyte
Amerikanerna har inte heller dragit sig från att göra andras bedrifter till sina. Ta bara actionfilmen U-571 från 2000, till exempel. I filmen, som bygger på verkliga händelser, får vi följa hur en amerikansk u-båtsbesättning lyckas komma över topphemlig kodutrustning från en tysk u-båt. Det var bara ett problem med detta; I verkligheten utfördes dock denna bragd av britter, och filmmakarnas omskrivning av händelserna ledde till högljudda protester från engelskt håll; såväl krigsveteraner som ledande politiker anklagade filmbolaget Universal för historieförfalskning.

Det ska bli spännande att se nya Tom Cruise-filmen Valkyria ur detta perspektiv. Kanske visar sig de ”goda” attentatsmännen vara amerikaner?

Tja, åtminstone hjälten är ju på sätt och vis det genom att han spelas av Tom Cruise och talar amerikansk engelska…


WW2: FILMER UTANFÖR HOLLYWOOD
Inte bara Hollywood har gjort andra världskriget-filmer, även om man ibland kan tro det. Här är några favoriter från några europeiska länder.

Tyskland har gett oss ett par mästerverk i genren, däribland Undergången (se topplista) och mini-teveserien U-båten från början av 80-talet.

Från franskt håll återfinns flera starka dramer, framförallt En dödsdömd har rymt (se topplista) och Vi ses igen, barn (1987), en både underhållande och dramatisk berättelse om livet på en internatskola för pojkar under krigsåren.

Italiens främsta bidrag är förmodligen Roberto Benignis Oscarsvinnare Livet är underbart (1997), där en man försöker skydda sin son från nazisternas grymheter med hjälp av sin humor.

En sevärd engelsk film är John Boormans Hope & Glory (1987), som trots sitt ämne – London under bombningarna – är en både ljus och rörande film.

Sverige har inte mycket att yvas över i andra världskriget, vare sig i verkligheten eller på film, men ett par sevärda filmer är God afton, herr Wallenberg (1990) med Stellan Skarsgård, och Ninas resa (2005).

För övrigt har de kanske allra starkaste dokumentärfilmerna om kriget gjorts i Europa, däribland Shoah och Natt och dimma, som båda skildrar Förintelsen.