Behovet av blod och hjältar verkar gå tillbaka till romartiden då Colosseum fyllde den tidens hemmabio-behov bland både patricier och plebejer.

Gladiatorer och hungriga rovdjur slogs för livet till en jublande publik. Med civilsation, kristendom och demokratisering försvann blodsunderhållningen – men behovet finns kvar.
Via Shakespeares Antonius och Cleopatra och diverse operor hamnade till slut fascinationen över romarrikets dekadens och maktlystnad på vita duken.

Den första Ben-Hur-filmen hade premiär 1907 och byggde på en bok av Lew Wallace. Ben-Hur är en helt fiktiv historia med Jesus i bakgrunden, vilket förmodligen är en av anledningarna till att den spelats in fyra gånger.

Stumfilmen Ben-Hur från 1925 var den första klassiska swords & sandals-filmen. Prislappen 3,9 miljoner dollar var enorma pengar på den tiden, och dyrast var race-scenen som spelades in på 60 960 meter film och klipptes ner till 229 meter.

Trots flera försök så var det inte förrän under 1950-talet som genren boomade. Quo Vadis (1951) blev nominerad till en mängd Oscar men vann ingen, däremot är den fortfarande den film som har använt flest kostymer: 32 000 stycken.

Dessutom gör Sophia Loren en av sina första roller i filmen. Sophia Loren gillade toga och hade den rätta romerska härskarinna-looken. Hon är med i flera swords & sandals-filmer: Attila (1954) och The Fall of the Roman Empire (1964).

Cleopatra (1963), som nästan ruinerade sitt filmbolag, Titus, och De tio budorden (1956) var alla reaktioner på den nyupplivade flugan.

Stanley Kubricks film Spartacus (1960) med Kirk Douglas och Laurence Olivier bröt b-filmsstämpeln. Stanley Kubrick inte ville dock aldrig kalla Spartacus en Kubrick-film; han hade inte full kontroll och hoppade in när en tidigare regissör fått kicken av Kirk Douglas.

Annars blev den andra vågen swords & sandals-filmer knappast a-skådisarnas favoritgenre, även om de tog roller ibland. Men publiken strömmade till i massor till dessa klassiska popcorn-filmer, där en vältränad torso är viktigare än rolltolkning.

Manuset var underkastat blodet, moralen och hjälte-historierna.

Under 1970-talet gjordes två klassiska nyförsök i genren: Jag, Claudius (1976), vilket är en ambitiös BBC-film som saknar de gamla filmernas fascination för blod och dåliga repliker. Här är det politik och intriger som står i förgrunden. Men Jag, Claudius har inte åldrats med charm utan känns stel som en guldpläterad slav i jämförelse med Caligula (1979), från samma liberala 1970-tal.

Här blandas mjukporr och blod så att skådespelare och filmarbetare hoppade av i strid ström. Mest uppseendeväckande är att kvalitetstämplade Malcolm McDonald (Clockwork orange), Peter O’Toole och Helen Mirren spelar i denna produktion av Penthouse-ägaren Bob Guccione.

Caligula blev skandalomsusad och avskräckte filmbolagen. 1980-talet var ett mörkt decennium för swords & sandals-filmer. Fantasy-avarterna Conan, barbaren (1982) och Valiant (1985) är möjligen undantagen, men saknar den rätta romerska touchen för att kvala in. Tv-serien Hercules (1995) upprättade knappast äran utan underströk bara genrens tafflighet. Young Hercules (1998) och Xena – Warrior princess (1995) innehåller så mycket nakna bröst, löjlig intrig och reklampauser att de framstår som ren kitsch.

Återkomsten var magnifikt okitschig. Gladiator (2000) tog avstamp med en av de mest välregisserade stridsscener någonsin och fortsatte i samma storartade stil: gladiatorer, rovdjur, enorma slag och en välpumpad Russell Crowe som Maximus. Med hjälp av dataanimationer och en enorm budget kunde de gamla antika blodstörstande idealen återupprättas.
Gladiator är inte byggd på verkligheten, trots att beröringspunkter finns: kejsare och slag är hämtade från den romerska historien men hopfogade efter bästa dramaturgiska förmåga.

Gladiators otippade framgång – som till stor del ska tillskrivas Ridley Scotts regi – fick filmbolagen att vakna till liv. En nygammal genre dammades av och Wolfgang Petersen satte tänderna i Troja (2004), baserad på Homeros episka berättelse där han tog hjälp av en uppbiffad Brad Pitt.

Till och med svåre Oliver Stone fick med det nymornade intresset plötsligt chansen att göra verklighet av sin dröm: Alexander (2004), som han haft på önskelistan i över tio år. En filmatisering av Alexander-myten gjordes redan 1956 med Richard Burton, men Oliver Stones försök blev ett platt fall och Baz Luhrman (Strictly Ballroom, Moulin Rouge) la där med ner sina planer att göra en Leonardo di Caprio-baserad Alexander den store.

Men Alexander-floppen har inte avskräckt. Den har bara fått genren att flytta bort från bio in på tv-bolagen och under 2005 hade två amerikanska tv-serier med romerskt tema premiär.
Empire (2005) är en åtta timmar lång tv-serie, som handlar om vad som hände precis efter mordet på Julius Ceasar år 44 f. Kr. Empire har inte haft svensk tv-premiär men har heller inte uppmärksammats lika mycket som Rome (2005).

Rome är en HBO-produktion som spelats in i Cinecittà i Rom, Fellinis klassiska inspelningsstad. Rome utspelar sig precis före Julius Ceasar-mordet och är en oerhört spektakulär och överdådig tv-serie – dessutom hyfsat trovärdig i kläder och detaljer. 100 miljoner dollar kostade de första 12 avsnitten att spela in, jämfört med Empires 30 miljoner.

Rome är en samproduktion mellan HBO och brittiska BBC, och visas på Canal plus i Sverige.


FALSK HISTORIESKRIVNING
De swords & sandals-filmer som släppts på dvd ger inte en heltäckande bild av genrens storhet. De flesta toga-filmerna var billiga b-filmer som ingen längre minns och ju billigare, desto mindre noggranna var producenterna med detaljerna.

Fredrik Helander på Medelhavsmuseet är en passionerad kännare av genren. Han menar att de autentiska fysiska detaljerna blir bättre ju senare filmerna är.

– I serien Rome är till marmorbyggnaderna bemålade, precis som i verkligheten, istället för helt vita. Romarnas rustningar är korrekta med ringbrynjor – i många andra filmer brukar soldater från Caesars tid irra runt i senare rustningar från kejsartiden.

– Den absolut vanligaste anakronistiska missen är nog de vita fina marmorstatyerna som ser ut precis som vi är vana vid dem idag. I verkligheten var de ursprungligen målade i alla möjliga grälla färger. När man ser rekonstruktioner av färgsättningen ser det inte klokt ut, men smaken har väl förändrats på tvåtusen år.

Men även om rustningar, byster och arkitektur är korrekta finns det ofta många missar att reta upp sig på:
– När Troja hade premiär läste jag i en intervju att man studerat vasmålningar för att kunna återskapa korrekta stridstekniker. För det första är vasmålningarna inga ”ögonblicksbilder” av actionscener utan ganska statiska framställningar; för det andra är dessa vasmålningar 7-800 år yngre än den tid som Troja tänks utspela sig i; för det tredje är karaktärerna i Iliaden heroer och halvgudar och slåss på ett övermänskligt sätt.

Och även om manusförfattarna skulle följa de antika originaltexterna slaviskt finns det problem:
– Även dessa gamla källor är oftast vinklade av politiska skäl och inte nödvändigtvis pålitliga. I Cleopatra är ju dessutom bilden väldigt influerad av Shakespeare som skrev för sin samtid men lånade friskt ur de antika källorna.

– Filmen Gladiator innehåller ju flera historiska karaktärer (Marcus Aurelius, Commodus) även om själve Maximus är påhittad.

– I Rome är det värt att komma ihåg att den mest utförliga beskrivningen av Julius Caesars fälttåg, politiska kamp och reform av det romerska riket skrevs av… Julius Caesar.