Text: PC World Magazine
Översättning och bearbetning: Elina Blom

Vad sägs om lite mer brunt?

Guiness rekordbok listar Commodore 64 som den bäst säljande datormodellen någonsin: Från det att den introducerades 1982 till dess motvilliga slut 1994 uppskattar man att det sålts mellan 17-30 miljoner enheter världen över. Försäljningssiffrorna skvallrar om att det var rätt produkt vid rätt tillfälle och till det rätta priset.
Fortfarande, 14 år senare, tåras ögonen bland prylnördar när det bruna underverket tas upp till diskussion. Ett underverk som dominerade datormarknaden i stort sett hela 80-talet.
Låt oss ta en titt på världens bästa brödburk.

Sidan: strömbrytare och brun plast

Innan vi öppnar skalet ska vi ta en titt på ett par finesser på utsidan. På högra sidan av C64an ser vi två spelkontrollingångar för exempelvis joysticks, en strömbrytare och sist men inte minst för strömkabeln.

Baksidan

På C64ans baksida sträcker en hel rad omärkta portar ut sig. Från vänster till höger ser vi cartridgeporten (för plugin-programvara), RF-switchen, TV-utgång, A/V-utgång (för att koppla den till en skärm), seriella porten, bandingång samt användarporten för modem och andra speciella tillbehör. Det är en imponerande samling ins och outs för att vara en så billig hemdator.

Vi öppnar skalet

Det krävs inte mycket för att öppna upp skalet. Du behöver bara lossa lysdioden och kontakten till tangentbordet från moderkortet så delas enheten i två halvor. Den övre halvan består av ett fastskruvat tangentbord (mycket skruvar). I den nedre halvan hittar vi moderkortet.
Just för tillfället göms datorns innandöme bakom ett glänsande plåtetui (en RF-skärm som förhindrar att C64an stör TV- och radioapparater i närheten). Men inte länge till…

Så här ser den nedre halvan ut

Vi har nu separerat den nedre hälften av C-64an i tre delar: plastskalet, den övre RF-skärmen och moderkortet. Endast ett fåtal skruvar höll moderkortet fäst mot skalet och tre av dem användes för att hålla RF-skärmen på plats. Den glänsande plastbiten (överst på bilden) är lysdioden och dess svart-röda kabelsvans.

En människas bästa vän är moderkortet

Det är där allt händer. Originalmoderkortet till C-64 höll 40 chip (alla går inte att se på bilden). För att spara pengar valde man att minska antalet chip och 1992 hade moderkortet bara en tredjedel av den ursprungliga mängden.
Metallboxen som syns längst upp (den med ett gult klistermärke) innehåller konsolens videokrets samt en RF-modulator som fixar ihop ljud- och videosignalerna så de fungerar i TV:n.

Mina damer och herrar, VIC-2

Den största silverboxen på moderkortet, den med alla ventilationshålen, innehåller ett stort lila chip som kallas för VIC-2 (förkortning för ”Video Interface Device”). Chippet har hand om grafiken i C-64an. Från början var det keramiskt men för att spara pengar började man producera det i plast. Plasten klarade inte av värmen lika bra som originalet gjorde, vilket var en vanlig anledning till att den slutade fungera.
Själva silverboxen fungerar som RF-skärm och som ett skydd för chippet.

Mmm, hjärna…

Nu ska vi kolla in ett par andra viktiga delar på moderkortet. C-64ans CPU, MOS 6510 (det långa svarta chipet på bilden) är en förbättrad version av 6502 CPU, men klockfrekvensen stannar ändå på härliga 1 megahertz.
Det mest välkända chipet till Commodore 64 är förmodligen SID-chipet 6581 (synligt i mitten av bilden). Chipet hade en tendens att ge ifrån sig raspiga och väsande ljud som folk blev helt betagna i. På 80-talet var SID (förkortning för "Sound Interface Device") den mest avancerade ljudkretsen av sin sort och dess retroljud prisas fortfarande av musiker överallt i världen.

Tangenterna är helt okej

Här ser vi tangentbordet som lossats från den övre delen av skalet.
C64ans tangentbord har tidigare blivit listat som det 10e sämsta någonsin i M3s amerikanska systertidning PC World (vilket ledde till folkstorm bland en arg skara C64-fans). Udda layout och ergonomiska skäl angavs som huvudargument. Men för att vara en billig dator fick tangentbordet trots allt jobbet gjort på ett alldeles utmärkt sätt – speciellt om man ser till dåtidens förväntningar.

Hur knapparna fungerar

Nu ska vi ta en titt på insidan av tangentbordet. Under varje tangent sitter en plastbit (de svarta delarna på bilden), och varje plastbit har ett slags gummidyna fäst i ena änden. När användaren trycker på knappen så bildas en krets mellan tangentens undersida och ett par kopparkontakter på kretskortet (se till höger på bilden). Släpper man tangenten ser en fjäder till så den studsar upp igen.

Fast i brödburken igen

Det rymliga bruna C64-skalet fick snabbt smeknamnet ”brödburken”. Och här ser vi vårt ”testexemplar” tillbaka i sitt tidstypiska fodral i läderimitation.
Det råder fortfarande stor oenighet bland de lärde kring vad Commodore 64 egentligen inneburit för dator-världen. Tidiga kritiker kallade den för leksaksdator, och det finns en viss sanning i det påståendet. Men om Commodore 64 var en leksaksdator så var det en leksaksdator som såldes i 17 miljoner kopior. Och nostalgiska fans hävdar än idag att det inte bara var en populär dator utan även en väldigt bra sådan för sin tid, och sin prislapp.

Vare sig C64an var dagens datorers inspirationskälla eller inte så ser vi den ändå som en av de viktigaste milstolparna i prylhistorien. Det var den första datorn i miljontals familjers hem. Och många av dagens nördars datorintresse väcktes nog den dagen de fick syn på det bruna underverket.

Elina Blom