Vulkaner, jättevågor och jordskred… Oftast är det naturen som är boven i katastroffilmer. Men döden kan också dyka upp i form av ett vådliga virus (Outbreak) eller flygplanshaverier, där man i värsta fall riskerar att bli frukost till sina gamla polare (som i Alive). Sistnämnda film bygger på en verklig händelse, något den delar med en hel del andra verk i genren, som Titanic, Hindenburg och World Trade Center.
Skadornas omfattning skiljer sig starkt åt i dessa filmer. Ibland är det ”bara” ett fartyg eller en landsortshåla som hotas, andra gånger, som i miljöpamfletten Day after Tomorrow, är hela planeten illa ute (på engelska går denna subgenre under namnet ”Doomsday films”). I en del fall blir dock skadorna högst begränsade, om de ens inträffar, tack vare hjältens rådiga insatser.



Monumenten faller

Apropå hjältar är det ofta gott om stjärnor i ”k-filmerna” (på 70-talet hela busslaster), men skådespelarna är inte det viktigaste här. Nej, framförallt vill vi ju se fartyg störta mot djupet, Frihetsgudinnan svepas omkull av en jätteflodvåg, och skyskrapor pulvriseras av jordskred. Den egentliga huvudrollen spelas ofta av specialeffektteamet, som gör sitt bästa för att få olyckorna att se verklighetstrogna ut som möjligt.
Ändå ska man inte underskatta den mänskliga aspekten. För att det ska bli spännande måste vi bry oss om personerna, och gärna börja fundera över hur vi själva skulle reagera i samma situation. De bästa filmerna i genren bjuder också på minst lika mycket inre spänning som yttre, gärna i form av motsättningar inom en liten grupp överlevande, vilket skeppshaverifilmen SOS Poseidon är ett bra exempel på.
Katastrofgenren har hängt med länge. Redan 1913 kom till exempel den första filmen om Titanics undergång, Titanic. Andra klassiker är 30-talsfilmerna Pompejis sista dagar och The Hurricane, som skildrar en orkans våldsamma framfart. Från samma decennium måste man också framhålla King Kong, som är en föregångare i undergenren ”monster demolerar stad”. Kong fick en ännu ruskigare efterföljare två decennier senare, då den japanska jätteödlan Godzilla gjorde entré på vita duken (1998 gjordes en usel amerikansk version, med den pålitliga skräpmarkören Matthew Broderick).
På 50-talet kom också en rad rymdinvasionsfilmer där katastroftemat spelar en central roll (Världarnas krig med flera), en trend som även fortsatte under efterföljande decennier.

Genrens guldålder inföll på 1970-talet, med flygdramat Airport (Flygplatsen) från 1970 som den stora föregångaren. Filmen, som har namn som Burt Lancaster, Dean Martin och George Kennedy i rollistan, blev en stor publiksuccé och fick hela tio Oscarsnomineringar. Med sin stjärnspäckade ensemble och sin ”splittrade” storyline, där man får följa olika grupperingar av personer, satte Airport standarden för en hel våg av katastroffilmer. Snart följde succéer som SOS Poseidon (1972), Skyskrapan brinner och Jordbävningen (båda från 1974) – som alla hade stora framgångar i Oscarssammanhang också. Poseidon är den som hållit måttet bäst av dessa, medan Jordbävningen till exempel framstår som hopplöst löjlig. En sak som gjorde den framgångsrik var lockmedlet sensurroundljud: biograferna som visade filmen var utrustade med bashögtalare som fick det att mullra i hela salongen då jordskreden i filmen brakade loss.

Fall, hån och renässans
Som alltid när Hollywood tror sig ha funnit ett framgångsrecept ville alla försöka återupprepa succéerna, och nu följde filmer som Hindenburg och City on Fire, liksom flera uppföljare till Airport. Långt ifrån alla filmer var dock bra, och ju längre decenniet led desto sämre och mer klichéspäckat blev det; filmer som Meteor (1979) och Michael Caine-dravlet Mördarbina anfaller (1978) var inte bara usla utan de gjorde också dåligt ifrån sig ekonomiskt och skvallrade om att publiken hade tröttnat.
1980 kom en komedi som skoningslöst parodierade hela genren: Titta vi flyger. Vid den här laget dög genren bara till att skratta åt, och det skulle dröja många år innan den återhämtade sig igen. Comebacken kom vid mitten av 90-talet. Orsaken var de landvinningar som gjorts inom datoriserade specialeffekter, CGI. Nu kunde man med visuella effekter få till snygga olyckor på långt snabbare sätt än genom att bygga modeller. Föregångare inom den nya tekniken var filmer som Terminator 2 – Judgement day och Jurassic Park, och 1996 brakade effekterna i full gång i filmer som Twister, Daylight och Independence day. De följdes sedan av vulkanfilmerna Dante´s peak och Volcano (1997), och ”asteroid-på-väg-mot-jorden”-filmerna Armageddon och Deep Impact (1998). Det är intressant att filmbolagen här flera gånger släppte konkurrerande filmer ungefär samtidigt på samma tema, men en olycka kommer sällan ensam heter det ju…

En del av dessa filmer känns i dag föråldrade när det kommer till effekterna, som de platta jättevågorna i Deep Impact till exempel. I andra fall, som i rymdinvasionsfilmen Independence Day, står de sig utmärkt.
Även om 90-talets katastroffilmvåg inte var lika stor som 70-talets, så var det ändå nu som dess allra största triumf inträffade. Det handlar förstås om fenomenet Titanic, regissören James Camerons supersuccé från 1997. Filmens melodramatiska kärlekshistoria är helt okej, men mest imponerande är hur fantastiskt Cameron återskapat verklighetens fartygshaveri från 1912. Filmen kostade vansinniga 200 miljoner dollar att spela in, men tog igen det genom att kamma hem rekordsumman 1, 8 miljarder dollar i publikintäkter. Dessutom fick den Oscars i nästan varje kategori som finns.

Moderna katastrofer
Under det nya årtusendet har genren sporadiskt flammat till genom filmer som The Perfect Storm, Day after Tomorrow och Spielbergs nyinspelning av Världarnas krig. Tomorrow handlar om hur en ny istid lamslår världen på grund av global uppvärmning, och specialeffekterna när New York begravs av snö och is hör till det bästa som gjorts.
Två relativt nya verk i genren är de båda 11 september-dramerna World Trade Center och United 93. Den sistnämna är ett spännande drama, medan WTC är rätt långrandig på grund av att hjälten (Nicolas Cage) ligger begravd under tonvis med murbruk under nästan hela filmen.

Vart genren är på väg idag svårt att säga, men antagligen kommer vi att få se ännu fler filmer på miljötemat, som i brittiska kalkonen Flood som kom häromåret och M. Night Shyamalans kommande (och förhandssågade) The Happening. Den nya vågen av zombiefilmer (28 veckor senare med flera) är ju också en slags katastroffilmer med sina utbrott av smitta, och olika grupperingars sätt att ta itu med faran.
När får vi se en svensk katastroffilm?