Den senaste Batmanfilmen är inte den enda superhjältefilmen som gjort succé nyligen. The incredeble Hulk och Iron Man är två andra exempel, liksom förra årets Spiderman 3. Att även en obskyr brottsbekämpare som Iron Man blev så framgångsrik bara understryker hur stor den här genren är nuförtiden - säg ordet ”superhjälte” och folk vill köpa biljett lika fort som Stålmannen byter kostym.
Och den som trodde att trenden började mattas av får tänka om. Framöver väntar nämligen en uppsjö av nya filmprojekt, det gäller alltifrån nya äventyr om Spiderman och X-men (en så kallad prequel om Wolverines ursprung), till filmer om Thor, Captain America, och den upphaussade Watchmen, som bygger på Alan Moores grafiska roman från 80-talet.
De flesta filmerna, som exemplen ovan, bygger på tecknade serier, men det finns undantag, som årets Hancock med Will Smith.



En tid för hjältar

För fans av superhjältar lever vi i en fantastisk tid. Utbudet av filmer är bättre än någonsin, liksom kvaliteten - de allra bästa filmerna, som Hellboy, Spiderman- och den nya Batmanserien, har gjorts under de senaste åren. Detta är stor skillnad mot hur det länge såg ut, med både få och dåliga filmer.
Seriehjältar som Batman, Superman, Flash Gordon och Dick Tracy blev faktiskt film redan före och under andra världskriget, precis efter att de debuterat i seriernas värld. Den här epoken brukar kallas för ”the golden age of comics”, med äventyrsmagasin som i flera fall sålde i miljonupplagor. Kung bland förlagen var DC Comics, som bland annat lanserade Batman och Superman på 30-talet.
Filmerna om samma hjältar var dock satta på undantag, i regel var de korta följetongsfilmer för barn. En hämsko var förstås att det med dåtidens filmteknik var omöjligt att göra de spektakulära förlagorna rättvisa på film.

Under 40- och 50-talen genomgick superhjälteserierna olika trender. En viss serie kunde under en viss period ha mer dragning åt science fiction, för att senare bli mer skräckinspirerad, till exempel. På 60-talet började flera av DC Comics figurer kännas förlegade på grund av sin världsfrånvända attityd.

In på banan trädde Marvel, förlaget vars hjältar visserligen hade superkrafter men även stod med ena foten i en vardag de flesta kunde känna igen. Det bästa exemplet är förmodligen Stan Lees skapelse Spiderman, vars alter ego Peter Parker är en lite utstött tonåring utan vare sig pengar eller framgång i sitt ”vanliga” liv.
Detta får även gott om utrymme i Sam Raimis filmer med Toby Maguire i huvudrollen, speciellt i de två första där Peter hunsas av översittare i skolan och extraknäcker som pizzabud för att få fickpengar. En ljuvlig scen i Spiderman 2 är när Peter råkar vara sen med en pizzaleverans, och därför drar på sig spindeldräkten för att med sin superfart försöka hinna med beställningen. Han misslyckas dock, med följden att han får sparken från sitt jobb...

Arketyper
Att biopubliken tar till sig även rätt okända superhjältar, underlättas säkert av att många av förebilderna från seriernas värld delar en gemensam urberättelse. Till exempel ”den föräldralöse hjälten”, ”olyckan som ger superkrafter och/eller ett kall att ägna sig åt brottsbekämpning”, ”hot från en ärkefiende”, och ”kärleken till en barndomsvän”.
Ett annat populärt inslag är hjältens dubbelliv som maskerad brottsbekämpare respektive ”vanlig medborgare”, vilket återfinns hos förlagor som matinéhjälten Zorro och 1800-talsböckerna om Röda nejlikan. Inte minst Batmans vardagsjag, Bruce Wayne, liknar dessa två karaktärer genom sin fasad av bekymmerslös playboy.

Bakom masken
Den i seriesammanhang vanliga frågan ”ska hjältens sanna jag avslöjas?” återkommer ofta i filmerna. Detta ger dels hjälten ett befriande drag av sårbarhet, dels skänker det extra spänning åt berättelsen. När Green Goblin väser: ”Now, let´s see who is behind the mask!” till en utslagen Spiderman, håller vi ju andan och hoppas att hjältens hemlighet inte ska röjas.
Äldre filmatiseringar av superhjälteserier utmärker sig ofta genom sin oförmåga att ta till vara på atmosfären och grundelementen från sina förebilder – den kitschiga tv-serien om Batman från 60-talet är ett ökänt exempel.
1978 års Superman, den förmodligen första ”riktiga” superhjältefilmen, var tidigt ute med att ta sitt ursprung på allvar. Trots sina daterade specialeffekter så är detta en vida bättre film än Superman Returns som kom häromåret. Dagens filmer behåller oftast så mycket av förlagans karaktär som möjligt. Gör de inte det riskerar filmbolagen att få dålig publicitet, då ”serienördar” snabbt går till attack på Internet.
Flera av de gamla superhjälteserierna genomgick en betydelsefull vitalisering på 80-talet, mycket tack vare numera legendariske serieskaparen Frank Miller. I början av detta decennium fick han jobb som författare till Daredevil som då mest var att betrakta som Spidermans mindre populära kusin.
Miller tillförde mer våld, en råare ton och en visuell stil starkt influerad av japanska mangaserier. Resultatet blev så lyckat att tidningsförsäljningen ökade direkt. Millers nästa uppdrag blev att fräscha upp Batman, vilket han gjorde genom att ge serien en mörkare, mer vuxen prägel. Även den här gången blev det succé.
Seriens nya framtoning var en stark inspirationskälla för Tim Burtons Batman (1989), som skildrar en superhjälte svårt plågad av minnen av mordet på sina föräldrar. Den operaartade kulissestetiken är dock typisk Burtonsk, och inget som hämtats från Millers värld.

Framgången med Batman gav filmbolagen mod att göra fler superhjältefilmer under 90-talet, även om Burtons egen Batmanuppföljare Batman returns var för tramsig för att falla den breda publiken i smaken. Filmerna var dock i regel för dåliga eller taffligt gjorda för att etablera genren på allvar. Listan på stolpskott kan göras lång, men några exempel är Fantomen, Stallone-rullen Judge Dredd och Joel Schumachers löjliga Batman & Robin, som kännetecknas av överspel från George Clooney och Uma Thurman, och billig scenografi.

X-men räddade genren
Batman & Robin kom 1997, en tid när det såg mörkt ut för genrens framtid. Men några år senare kom vändpunkten. Den förmodligen största orsaken var Bryan Singers X-men, som hade premiär 2001. Utan några stora stjärnor i rollistan drog filmen in över 150 miljoner dollar på biograferna i USA, något som naturligtvis lockade filmbolagen i Hollywood till att försöka göra om bedriften. Lika inflytelserika blev filmens specialeffekter; i X-men ser det helt trovärdigt ut när huvudpersonerna flyger genom luften, eller lyfter bilar med tankekraft.
Under 2000-talet har det sedan kommit nya superhjältefilmer varje år. Alla har inte varit bra (se bara på Daredevil eller Ghost Rider), men succéerna har varit många vilket naturligtvis uppmuntrat Hollywood ännu mer.
Det finns fler skäl till att superhjältar passar Drömfabriken så bra. Exempelvis har många av dessa figurer kända förlagor från början, vilket förenklar marknadsföringen. Och när det kommer till manusförfattandet är det förstås guld värt att man ofta har åratals produktion av serietidningssidor att hämta inspiration ifrån.

För publiken ligger lockelsen i att filmerna (i bästa fall) bjuder på både välgjord action och visuellt överdåd. Att de traditionella actionhjältarna, som Bruce Willis och Arnold Schwarzenegger, börjat gå i pension har också skapat ett tomrum, färdigt att fylla med andra slags äventyr.
Sedan tycks det även som om vårt behov av superhjältar - i en allt mer orolig värld - är större än någonsin. Ett exempel är succé-tv-serien Heroes, där temat precis som i X-men är helt vanliga människor med superkrafter.

Hjältar med humor
Ibland kan det bli lite väl mycket gravallvar över superhjältefilmerna (”Why so serious”? för att citera Jokern i The dark knight).
Något som gör till exempel Spidermanfilmerna så tilltalande är just att de bjuder på så mycket självironi. En film som lär ge ännu mer utrymme för humor är den kommande The Green Hornet. Filmen, som är baserad på en gammal tv-superhjälte. Den är gjord av samma gäng som ligger bakom bland annat Supersugen och på smällen. Det ser vi fram emot.

NÄR SERIEN ÖVERGLÄNSER FILMEN
Många filmer som bygger på tecknade serier - de må handla om superhjältar eller ej - har inte gjort originalet rättvisa. Serieskaparen Alan Moore har missförståtts av Hollywood, medan kollegan Frank Miller har haft större tur.
Britten Alan Moore ligger bakom flera av de senaste årens mest omtalade serieromaner (eng. ”graphic novels”), bland annat superhjältehistorierna Watchmen och The League of Extraordinary Gentlemen. Men bortsett från dystopin V for Vendetta så har filmatiseringarna av hans verk inte varit lyckade.
Det gäller bland annat hans suggestiva Jack the ripper-berättelse From hell, som blev en trist film trots en cool Johnny Depp i huvudrollen. Största besvikelsen för Moorefansen är dock “The League”: seriealbumet bjuder på ett suveränt underhållande 1800-talsäventyr, filmen (med Sean Connery bland andra) är ett bombastiskt och fånigt spektakel.
Miller har behandlats bättre av Hollywood. Exempelvis var hans Batman - year one en stor inspirationskälla till suveräna Batman begins.

Millers Sin City, en svit serieromaner om en genomkorrupt storstad, blev också riktigt lyckad på film. Sämre gick det för 300, om Spartas kamp mot Persien. Filmen är förvisso nästan lika snygg som originalet, men onödigt kitschig och så våldsam att den mest framstår som splatter.
Både Frank Miller och Alan Moore kommer för övrigt att vara extra omtalade nästa år: den förre för sin regi till filmen Spirit (om Will Eisners gamle seriehjälte), den senare för filmatiseringen av den kultförklarade Watchmen.