dJack Tramiel föddes 1928 i Polen och överlevde nazisternas koncentrationsläger. Efter kriget emigrerade han till USA (och senare Kanada) där han visade sig vara ett tekniskt snille. I mitten av 1950-talet startade han ett företag som tillverkade elektriska skriv- och räknemaskiner. Det hette Commodore.

Tyvärr var Jack Tramiel inte lika snillrik när det gällde ekonomi, och 1965 stod företaget på ruinens brant. In klev den kanadensiske affärsmannen Irving Gould köpte en stor del av aktierna i Commodore och blev styrelseordförande i bolaget.

Missa inte: Historien om Super Mario

Datorkrig

Skrivmaskiner blev miniräknare, och i mitten av 1970-talet var Commodore så ekonomiskt starka att de kunde börja snegla på nya marknader. Commodore PET släpptes 1977 och från och med dden dagen blev datorer kärnverksamheten. VIC-20 och Commodore 64 bröt ny mark och krossade konkurrenterna, men samtidigt pågick maktkampen mellan Tramiel och Gould konstant. 1984 kom brytningen, och Jack Tramiel lämnade företaget som en stenrik, men bitter man.

Bara någon månad senare hade han köpt aktiemajoriteten i arkadpionjären Atari, som låg bakom milstolpar som Pong och Breakout men vid det laget var på väg mot undergång. Och det är här historien tar ordentlig fart.

Atari fäste genast blicken på det lilla indieföretaget Amiga (som i sin tur drevs av en avhoppare från Atari vid namn Jay Miner) och som utvecklat en prototyp till speldator som utnyttjade 16-bitarsteknologi. Det var precis vad Tramiel behövde för att krossa Commodore 64. Atari hade tidigare givit Amiga ett kortfristigt lån på 500 000 dollar med kravet att om man inte kunde betala tillbaka inom någon månad skulle hela företaget, inklusive all teknologi, gratis falla ner i Tramiels knä.

Jay Miner gav sig ut på en desperat investerarjakt. Och fann Commodore, som köpte Amiga, betalade skulden och förklarade att de var kvitt.

Därefter följde ett par år av hetsiga och smutsiga rättsprocesser, men de hör hemma i en annan artikel. Nu tittar vi på hårdvaran…

dPjäserna sätts upp

Jack Tramiel gjorde det första draget. Atari 520 ST släpptes i september 1985, strax innan Amiga 1000. Basen var gemensam – Motorolas 68000-processor på 8 megahertz, som året innan gjort debut i Apple Macintosh. ST i produktnamnet står för ”sixteen-thiry-two”, på grund av processorns 16-bitars externa buss och 32-bitars interna.

I övrigt fanns det mycket som påminde om Macintosh hos Atari 520 (så mycket att den av elaka tungor kallades ”Jackintosh”). Bland annat märktes det grafiska gränssnittet (kallat GEMDOS), lagring på Sonys nya 3,5-tumsdisketter och kraftfulla verktyg för grafisk design och musik.

Framför allt inom musikområdet skulle Atarin komma att bli ledande under många år, främst tack vare midi-porten som gjorde den till en kraftfull och billig sequencer.

Däremot var designen influerad av Commodores tidigare datorer om än i ett snyggare och mer stilrent skal, även om det också var stort och klumpigt på grund av den överdimensionerade numeriska knappsatsen.

Läs även: De 10 bästa spelen till Commodore 64

Priskrig

Av naturliga skäl ville Tramiel snabbt ta kål på Commodores herravälde på hemdatormarknaden och satte ett mycket lågt pris dpå Atarin (800 dollar). Samtidigt växte floran av spel och nyttoprogram till plattformen.

Irving Gould hade både mycket pengar och hårda nypor, däremot saknade han insikt om hemdatormarknaden. När Amiga 1000 kom ut hade den en fantastisk hårdvaruplattform, med samma processor som Atarin. Dessutom levererades den med separata chip för video- och ljudhantering (döpta till Denise och Paula) som gav överlägsna egenskaper på de områdena. Även operativsystemet Amiga OS med sitt överliggande Workbench-gränssnitt var i framkant. Men den kostade 1 295 dollar, och marknadsfördes främst som en seriös dator snarare än som en underhållningsmaskin, vilket gjorde att Atari kunde arbeta relativt ostört under den första tiden.

Medan Jack Tramiel satt med armarna i kors började Commodore krishantera. 1987 släpptes två modeller; Amiga 2000 med inbyggd hårddisk och den rena ”Atari-dödaren” Amiga 500.


Vändningen
Amiga 500 var en återgång till Jack Tramiels eget gamla framgångskoncept – en billig underhållningsdator som marknadsfördes som en exklusiv nördleksak. Den kostade mindre än hälften av vad A1000 gjort, men hade precis samma kompetens. Eftersom Atari inte gjort någonting under de år som gått (uppföljaren 1040 var exakt samma dator som 520, med dubbla minnet) hade Commodore fortfarande ett rejält tekniskt försprång.

Atari hade hamnat i ett dödläge, och när hårdvaruuppgraderingen STE till slut kom 1989 var den både sent ute (nu hade även den första 16-bitarskonsolen, Sega Megadrive, lanserats) och full av problem med bakåtkompatibiliteten. Atari Falcon från 1992 var en bättre dator med den kraftfulla 68030-processorn, men vid det laget hade även pc-datorerna börjat bli huvudalternativet för seriösa spelare. Atari drog sig tillbaka från hemdatormarknaden 1993 för ett ambitiöst men misslyckat försök att ge sig in i konsolkriget med Jaguar.

Segraren faller

Amiga 500 blev framför allt populär i Europa men lyckades aldrig ta några större marknadsandelar i USA, och den blev också Commodores sista stora framgång. Även Amiga tog rejält med stryk när konsolmarknaden exploderade och framgångarna för Megadrive och framför allt Super Nintendo, lanserad 1991, förvärrade läget. Någon större handlingskraft visade man inte heller upp.

Den mer högpresterande modellen Amiga 3000 kändes föråldrad redan när den kom 1990, och CDTV från året efter (en slags hybrid mellan dator och spelkonsol baserad på A500-plattformen) skapade förvirring och gjorde stora hål i kassan.

Dödsstöten kom 1992, när både den nya budgetmodellen Amiga 600 och den dyrare Amiga 4000 floppade. Samtidigt släpptes mellanmodellen Amiga 1200, som annars hade potential att vara en räddningsplanka, ut på marknaden i ofärdigt skick. Under hösten 1992 började aktiekursen rasa och personal att sägas upp, och ett och ett halvt år senare var Commodores saga all.

Jack Tramiel sålde sin andel av Atari 1996. Han dog 2012, vid 83 års ålder. Irving Gould drog sig tillbaka från datorvärlden och levde återstoden av sitt liv på Bahamas innan han gick bort 2004. Varumärket Atari lever vidare i spelbranschen och ägs idag av det franska holdingbolaget Atari SA.

Relikerna från världens smutsigaste datorkrig är tusentals oförglömliga spel, massor av musik och två hängivna skaror av fans som än idag kan debattera nätterna igenom vilken sida som egentligen borde ha vunnit.