Precis som musikälskare kan sucka av lycka när de bläddrar igenom en back med LP-skivor eller kanske hittar en gammal 8-track-kassett på en loppmarknad, finns det hemmabiorävar som romantiserar över den coola Laserdiscen: videoskivan som skimrade som en cd men som var stor som en LP-skiva.

Startade redan 1927
Den första spelaren med namnet Laserdisc lanserades 1980, men tekniken är faktiskt ännu äldre än så. De första videoinspelningarna gjordes nämligen inte på magnetband utan på skiva. Året var 1927 (!), tekniken kallades Phonovision och uppfinnaren var den skotske tv-pionjären John Logie Baird.
Skuttet mellan dessa videovinylskivor och Laserdisc är inte så långt som man kan tro, båda är faktiskt analoga system (även om Laserdiscen med tiden fick digitalt ljud). Men medan Phonovisionspelaren använde en vanlig pickup för att läsa av små hack i skivans spår har Laserdisc förstås en laserstråle som optiskt läser av de små urgröpningarna i skivan.

Videodisk blir Disco-Vision
Vi hoppar fram 30 år när två nördar, Paul Gregg Davis och Keith Johnson, startade företaget Gauss Electrophysics, som under 1960-talet tog patent på idén bakom Laserdisc, då benämnt Videodisk.

1960-talet var också början på videoeran och de första spelarna för hemmabruk började dyka upp i mitten av årtiondet. Filmindustrin som dittills betraktat tv:n som ett hot mot filmen började nu se möjligheterna. Bolaget MCA med 11 000 filmtitlar på lager såg en enorm potential i hemmabiomarknaden. 1968 köpte de upp såväl Gauss Electrophysics som patenten och började snart arbeta fram en skarp produkt med det snärtiga namnet MCA Disco-Vision (långt innan discon som musikgenre ens var uppfunnen, för övrigt).
Samtidigt, på andra sidan Atlanten, arbetade holländska Philips med ett snarlikt system kallat Video Laser Player. Likheten mellan systemen kanske kan förklaras av att Gauss strax innan MCA:s köp, även förhandlat med holländarna.

Efter MCA:s premiärvisning av Disco-Vision i slutet av 1972 började företagen samarbeta, delvis för att slippa ett formatkrig men kanske också för ta död på andra konkurrenters planer (som RCA:s Selectavision Videodisc). Med tiden delade man upp det så att Philips satsade på hårdvaran (under sitt eget namn i Europa och under namnet Magnavox i USA) och att MCA stod för tillverkning och distribution av skivorna.

Från Disco-Vision till Laserdisc
Först 1978, efter tio års arbete, släpptes den första riktiga hemmaspelaren Magnavision VH-8000. Systemet sålde bra, men snart vällde klagomålen in. Skivor fastnade, gick inte att spela av, hackade och så vidare. MCA skyllde på hårdvaran och Philips på skivorna. Samarbetet knakade rejält och MCA vände blickarna mot Japan.
Där började Pioneer utveckla egna spelare, som bevisade att skivorna fungerade som de skulle. Pioneers första modell VP-1000 blåste Philips av banan, och 1981 köpte Pioneer stora delar av Disco-Vision och fick kontrollen över formatet som åter döptes om, till Laserdisc.

Läser vi broschyren till Pioneers första Laserdiscspelare nästan 30 år senare kan vi inte låta bli att le, för mycket av det som sades känns igen från lanseringen av dvd och bluray. ”Framtidens videoformat”, ”packat med finesser”, och framför allt ”oslagbar bildkvalitet”. Liksom dvd gav Laserdisc betydligt bättre bild än VHS (60 procent bättre enligt Pioneer, hur man nu mäter sådant) och vanlig analog tv-signal. Detta trots att Laserdisc till skillnad från dvd faktiskt också var ett analogt system.

Ett annat argument för Laserdisc var (och är) ljudet: två kanaler i stereo skröt Pioneer med 1980. Då var ljudet analogt, men med tiden kom även kanaler med digitalt ljud och till och med stöd för 5.1 Dolby Surround. I samband med att spelarna fick digitalt ljud fick de också en kombifunktion så att de även kunde laddas med de under slutet av 80-talet allt populärare cd-skivorna.

Tekniskt sidospår
En annan likhet med dvd-skivorna är extrafinesserna. Du kunde enkelt hoppa mellan olika kapitel i filmerna, spola bland scener och frysa bilden. En del skivor innehöll extramaterial som regissörskommentarer (spelades upp på en av de analoga ljudkanalerna), textning, och olika bildformat.

Men i konkurrens med dvd står sig Laserdiscen i ärlighetens namn inte särskilt väl. Dvd-skivorna har fler finesser, bättre bildkvalitet och rymmer mycket mer. Laserdiscskivorna har trots sin storlek som mest plats för 64 minuter film per sida (60 i NTSC-formatet). Och då använder sig skivan av det så kallade CLV (Constant Linear Velocity)-formatet som liksom på en cd-skiva varierar rotationshastigheten beroende på var på skivan laserstrålen befinner sig.

Används det äldre formatet CAV (Constant Angular Velocity), som precis som en LP-skiva har konstant rotationshastighet, får det plats 36 minuter film per sida i Pal-formatet och 30 minuter i NTSC-formatet. Detta innebar i praktiken att du måste gå fram till Laserdiscspelaren för sju sid- och skivbyten om du ville se mastodontfilmen Ben-Hur i CAV-version.

Så när tiden var mogen för ett nytt format att ersätta VHS på bred front var Laserdisc redan frånsprunget. 1997 räknades som dvd:ns genombrottsår, och 1999 insåg Pioneer att Laserdisc var passé och lade ner sin satsning efter 20 år.
Men självklart är inte Laserdiscen död, den finns kvar hos trogna samlare och minnet av den lever kvar i våra dvd- och blurayspelare.