Historien om Ericsson Hotline

Ericsson kan inte direkt hyllas för att ha varit först i världen med mobiltelefoner. Eller biltelefoner som de från början kallades då de var i samma storlek som en resväska, kostade lika mycket som bilen de monterades i och knappt klarade av en halvtimmes samtal innan bilbatteriet som drev dem var slutkört.

Däremot införde Ericsson mobiltelefonen som fenomen i svenskarnas medvetande främst tack vare smart (åtminstone utifrån 80-talets referensramar) marknadsföring.

Namnfrågan
Att använda trygga, stabila och tråkiga Ericsson som namn på telefonerna fanns inte ens i skaparnas tankebanor. I stället döpte de sina portabla nmt-telefoner till det flashigare Hotline. Det var först efter succén med Hotline Pocket som Ericssons eget namn började användas. Dels på grund av att ett Stockholmsföretag registrerat namnet en tid innan, men främst på grund av att namnet Ericsson sågs som ett mått på ypperlig svensk kvalitet utomlands.

Den första Hotline-telefonen 450 (till vänster i bild) var en rejäl klump på fyra kilo. 900 Pocket är modellen vi i dag förknippar med varumärket (till höger i bild).

Hotline-seriens första modell var av det släpbara slaget, med en telefonlur där knappsats och display återfanns, samt en sladdförbindelse till den väskformade huvudenheten vars innehåll till större delen utgjordes av batteriet. Vikten låg på nätta fyra kilo och priset på modesta trettiotusen kronor. Just formen, vikten och priset gjorde att Hotline NH450 respektive NH900 (modellbeteckningar för de två frekvensbanden som fanns inom nmt) mest användes som just biltelefoner och i första hand av yrkesfolk som behövde kunna nås ute i fält.

Dessa modeller gick under namnet Combi och marknadsfördes inte ens till konsumenter. Någon reklamkampanj riktad till vanligt folk hade inte ens funnits inom Ericsson sedan Radiola på 60-talet. Det skulle däremot ändras i och med den betydligt mer bärbara Hotline 900 Pocket.

När Harry mötte Sverige
Hösten 1989 på Hotel Sheraton i Malmö klev Ericssons mobiltelefoni rätt in i folkhemmet. In på scen i konferenshallen rullades ett badkar där det satt en man iförd klassisk Indiana Jones-fedora. Mot örat höll han en Hotline 900 Pocket och publiken fick snart veta att badkarsmannen hette Harry Hotline och var en världsvan äventyrare.

Nördande reklam. Hotline-mobilerna lanserades med massiva, färgglada reklamkampanjer världen över.

Kampanjen som följde visade upp Harry på exotiska platser runt om i världen, alltid nåbar genom sin fickvänliga Hotlinetelefon. Mannen i badkaret var i själva verket Flemming Örneholm, som tillsammans med reklamgurun Nils Welinder utvecklat kampanjen. Själva telefonerna byggdes i Lund under överinseende av forskningschefen Nils Rydbeck, som senare även skulle bli känd som mannen bakom bluetooth-standarden.

Kampanjen blev en succé världen över, utom i Venezuela där återförsäljarna tyckte att Harry liknade en knarklangare och i stället ersattes med lättklädda flickor. Dock fick även Venezuela vika sig och importera Harry Hotline-affischer till kunder som krävde att få med just en sådan vid köp av telefonen.

Runt om i världen öppnades också dedikerade Hotline-affärer med tränad säljpersonal som skulle visa spekulanter hur telefonen fungerade.

Kampanjmakare. Nils Rydbeck och Flemming Örneholm (som klädde ut sig till Harry Hotline) visar upp telefonerna 1990.

Telefonen såldes även till Panasonic som satte sitt eget märke på den och sålde den under annat namn, vilket är första och hittills enda gången i historien som det företaget köpt in en annan tillverkares produkt på det sättet.

I dag kanske Hotline inte verkar speciellt skojig rent tekniskt. Samtalstiden låg på någon halvtimme och i ärlighetens namn var den aldrig speciellt fickvänlig. Men som bekant måste all form av teknik börja någonstans och för sin tid var Hotline såväl en teknisk überpryl som startskottet på en bransch vi i dagsläget har svårt att föreställa oss ett liv utan.

Hatkärlek
På hemmaplan fanns visserligen Harry Hotline med i bilden, men telefonerna kom i första hand att bli ihågkomna under ett helt annat begrepp, nämligen ”yuppienallen”. Yuppies, förkortning för young urban professionals, var namnet på det sena åttiotalets nyrika yngre män som gjort stora pengar på bland annat börsklipp.
För dem var statusprylar viktigt, vilket betydde feta bilar och självklart en mobiltelefon. Ganska snart fick mobiltelefonen, med Hotline Pocket som huvudspelare, det kanske inte helt kärleksfulla smeknamnet.

Exit Harry
Alla sagor har som bekant sitt slut. För Hotline kom det i trippel bemärkelse. Dels från upphovsrättsbråket gällande namnet, vilket gjorde att Ericsson började sälja telefoner under eget namn, och dels gick Sveriges ekonomi åt skogen i början av 1990-talet, vilket effektivt dödade yuppiekulturen (åtminstone under några år).
Den tredje faktorn var den andra generationens mobiltelefoni, gsm, som lanserades under 1991 och därmed gjorde nmt-nätet fruktansvärt ocoolt hos dem som fortfarande hade råd att köpa mobiltelefoner.

Harry pensionerades, men Ericsson som mobilföretag fortsatte att göra succé och leda utvecklingen några år framöver, men historien om Ericssons uppgång och fall på mobilmarknaden, samarbetet med Sony och Sony Ericssons uppgång och fall och tänkbara återuppståndelse är en helt annan – och fortfarande pågående – historia.

Sista rycket. NH172 var en Hotline byggd för gsm-nätet, men vid det laget hade konkurrensen hårdnat.