På din semester landar du i en stad du aldrig tidigare besökt. I en sådan situation skulle du tidigare behövt en karta över stan och en vettig guidebok för att kunna ta dig runt och veta vart stadens intressanta platser finns. Antagligen hade du haft nytta av en mänsklig guide om du besökte någon av stadens museer.


Vem behöver en guidad tur när man har mobiltelefon? Här syns AR-appen Wikitude.

Så fungerade det gamla sättet, där vi människor var begränsade till vad vår egen kropp klarade av att uppfatta. Med augmented reality, eller förstärkt verklighet som det kallas på svenska, läggs istället ett virtuellt lager över det ögat faktiskt uppfattar. Science fiction-visionen för detta är givetvis projektioner direkt på hornhinnan eller linser med inbyggda displayer, men där är vi inte riktigt än.
Istället är det vår mobiltelefon som är den vanligaste tekniken för att förstärka vår verklighet idag.

Kort och gott är augumented reality, eller mixed reality som det ibland kallas, samlingstermen för virtuella objekt som placeras ovanpå det vi ser med våra egna ögon.

Brett begrepp

Själva begreppet Augmented reality myntades 1992 av Tom Claudell, som använde tekniken för att förenkla montering av kablar när Boeings flygplan skulle monteras. Flera år innan begreppet fick ett namn hade det dykt upp i ett flertal sammanhang.

I slutet av 1950-talet patenterades en biograf, Sensorama, som producerade lukter och vibrationer utöver bild och ljud. Sextiotalet bjöd på de första huvudmonterade displayerna, sjuttiotalet födde en teknik för att interagera med virtuella objekt och i slutet av åttiotalet vande vi oss vid begreppet virtual reality.

I filmens värld har mer eller mindre alla robotar, androider, cyborgs och så vidare begåvats med förstärkt verklighet, vilket ständigt visas varje gång vi får se världen genom gen aktuella robotens ögon.
Att använda begreppet förstärkt verklighet är någorlunda nytt i det breda sammanhang som det används idag, men själva appliceringen har funnits där i en form eller annan under ett par år. Ett bra exempel är i sportsändningar, där spelplanens linjer förstärks i repriser för att se om exempelvis fotbollsspelaren verkligen var offside eller ej. Ett annat exempel är så kallade Heads up Displays, HUD, i nyare bilmodeller (och sedan tidigare i stridsflygplan). Där visas bland annat hastighetsmätaren och backspegeln direkt på vidrutan istället för nere på instrumentbrädan.


Det som verkligen har fått fart på begreppet under den senaste tiden är olika applikationer till mobiltelefoner. Där används telefonens kamera tillsammans med inbyggda tekniker som gps, wlan, gyroskop och liknande för att platsbestämma dig även om du rör på dig. På telefonens display ser du sedan vad kameran fångar upp, men med överliggande lager. De vanligaste användningsområdena är att hitta närmaste restaurang eller en viss plats, men du kan också se Wikipediaartikeln för statyn på andra sidan torget, se Flickr-användares bilder av klaffbron nere vid floden eller se vilka bostäder som är lediga i området.
Allt direkt i 3d tack vare det överliggande lagret.

Lika brett användningsområde
I dagsläget visas förstärkt verklighet via tre olika displaytyper. Huvudmonterade displayer återfinns hos piloter och i modernare bilar, där vindrutan fungerar på samma sätt. Handhållna varianter är exempelvis mobiltelefoner, och slutligen har vi virtuella objekt som projiceras på en yta i stil med de projekterade tangentbord vi sett några varianter av.
I och med dessa blir användningsområdena redan idag väldigt breda.

Att vi vanliga dödliga numera kan uppleva det genom våra egna mobiltelefoner är visserligen häftigt, men tekniken används redan i ett flertal andra områden. Reklammakare har länge pratat om att du ska kunna fota något specifikt på en reklampelare och få information direkt i telefonen. Det är inte förstärkt verklighet i sig, men genom applikationer som exempelvis Kooaba, där du fotar en produkt och sedan får upp allt från Youtubelänkar till prisjämförelser och aktuella Wikipedialänkar blir det nära besläktat med ”riktig” AR.

Boeing använde som sagt tekniken redan under 1990-talet för att hjälpa till med montering av kablar i sina flygplan. Om du inte tänkt på det så är det ganska många militära utrustningar som visas upp med en huvudmonterad display som ska visa all sorts vettig information.

När det kommer till navigering och sightseeing ser vi redan idag att vissa byggnader visas upp i 3d på kartan, eller att historiska byggnader som raserats under åren kan visas upp i ursprungligt skick.


Med en Playstation Eye kan konsolen redan idag utnyttjas för AR i spel, som här i kortspelet Eye of Judgment.

Som synes är många delar av vår verklighet redan digitalt förstärkt på ett eller annat sätt. Men trots det är tekniken och begreppet i dagsläget bara ett embryo av vad vi kan förvänta oss av den i framtiden. Det ska vi prata mer om under de närmaste dagarna…