En av de största nyheterna inom mobilvärlden på senare tid är Microsofts introduktion av Windows Phone 6.5.3 och det helt nya operativsystemet Windows Phone 7 Series. Den förra för att det är den första mobila Windowsutgåvan med stöd för kapacitiva pekskärmar och den senare för att den typen av pekskärm är ett av hårdvarukraven.


Den resistiva tekniken bygger på en skärm i två lager som registrerar tryck.

Men vad betyder kapacitiv skärm och vad är det som gör den så, i allmänhetens ögon, överlägsen mot den andra stora pekskärmstekniken resistiv? Vad finns det annars för pekteknologier och vad är det som har gjort att dagens pekskärmsförsedda telefoner idag ser ut som de gör? Låt oss börja i rätt ände.

Gränssnittet sätter standarden

I konsumentprodukter har det fram till för något år sedan nästan uteslutande använts resistiva pekskärmar med antingen fingerstora ikoner eller en pekpenna som främsta inmatningsmetod. Det har fungerat eftersom gränssnitten varit byggda för detta, även om de kanske inte alltid varit de mest konsumentvänliga som skådats.

Vid introduktionen av Iphone 2007 med kapacitiv pekskärmsteknik introducerades den breda massan för en mängd ”nya” sätt att navigera med hjälp av en pekskärm. Sveprörelser och olika användningsområden för multi touch blev det hetaste sättet att styra telefonen på och eftersom resistiva skärmar fungerar sämre eller inte alls med den typen av inmatning blev de snabbt ansedda som en förlegad teknologi. Samtidigt är resistiva skärmar överlägsna kapacitiva på saker som detaljtryck och handstilsregistrering.


Sedan Iphones intåg är kapacitiva skärmar det alla snackar om och många tillverkare har hoppat på tåget.

På så sätt är det alltså gränssnittet som styr vilka pekskärmar som vi föredrar att använda, och just nu är det kapacitiva skärmar det pratas mest om. I alla fall i den mobila världen.

De mindre teknikerna
Medan det oftast är resistiva och kapacitiva pekskärmar det talas om finns det en hel del mindre tekniker. Svenska Neonode har som bekant släppt två telefoner och är på gång med en större, fristående skärm som använder sig av IR. I ett rutnät över hela skärmen skickas ir-signaler som registrerar var du trycker på skärmen. Utöver att det måste göras plats för sändare och mottagare av ir-signalerna runt skärmen är det en ganska flexibel teknik som kan konfigureras att fungera precis lika bra med fingrar som med olika pekdon.
Apropå pekdon, de pekskärmar som används i frågesportprogrammet Jeopardy bygger på en lite speciell teknik. Där är det istället en penna med en speciell typ av lampa i ena änden som du använder för att skriva med på skärmen.

För mer tåliga tillämpningar finns det så kallade force panel-pekskärmar, som är monterade med fjädring i hörnen. Beroende på var på skärmen du trycker belastas fjädrarna olika och utifrån det beräknas det var på skärmen du tryckt.

Resistiva skärmar
Den absolut vanligaste typen av pekskärmar, även idag, är alltså de så kallade resistiva pekskärmarna. Tekniken bygger på att du har två flexibla lager monterade med ett litet mellanrum. När du trycker på skärmen möts de båda lagren och utifrån det kan ditt tryck registreras. Tekniken kallas också för passiv pekskärm eftersom den endast drar ström vid registrering av tryck.

Den största fördelen med resistiva pekskärmar är den förhållandevis låga produktionskostnaden jämfört med kapacitiva skärmar, vilket gör att det numera används mycket som ett budgetalternativ i många fall. Dessutom har resistiva skärmar en högre upplösning för att registrera tryck, vilket gör att mer information kan få plats på skärmen (tänk till exempel på Windows Mobiles ständiga ”ok-knapp” uppe i högra hörnet), det gör också att skrift via exempelvis en pekpenna oftast fungerar riktigt bra. Nackdelen är som bekant sveprörelser och multi touch, som inte fungerar speciellt bra alls. Modernare resistiva skärmar har dock effektiviserats, bland annat genom att minska avståndet mellan de två lagren, vilket gör att de nästan fungerar lika bra med fingerstyrning som kapacitiva skärmar idag.

Kapacitiva skärmar
Kapacitiva, eller aktiva skärmar, fungerar på ett lite annorlunda sätt än resistiva skärmar. Dock är de även dyrare att producera och drar mer ström. Sedan Iphone introducerades har kapacitiva skärmar kallats för Iphone-skärmar i lektermer. Sanningen är, som tidigare förklarat, att Iphones skärm och övriga hårdvara är starkt knuten till mjukvaran och operativsystemet varpå den upplevs som bättre och kvickare i responsen än många andra tillverkares.

För andra tillverkare handlar det ofta om ett löst operativsystem, exempelvis Android, kombinerat med ungefär lika löst hopsatt hårdvara vilket uppenbarligen har dragit ner användarupplevelsen till skillnad från Apples helhetskontroll.

Så fort skärmen slås på aktiveras ett elektriskt fält över skärmytan. När detta bryts registreras trycket och punkten för trycket bedöms. I och med att människans hud är ledande reagerar skärmen således på fingertryckningar, medan passiva objekt som en vante eller en pekpenna inte registreras alls såvida de inte anpassats för ändamålet (det finns idag både vantar och pekpennor som anpassats för att reagera på kapacitiva skärmar). Detta gör att du aldrig behöver trycka lika hårt på en aktiv skärm för att registrera tryck som du behöver på en passiv.

I förlängningen betyder det att sveprörelser av alla dess former med hjälp av fingrarna blir mer naturliga och upplevs som bättre än på resistiva skärmar.

Nästa steg
I framtiden spås kapacitiva skärmar ta upp allt mer plats, många asiatiska skärmtillverkare har redan nu börjat rapportera om ett rejält minskat intresse för resistiva skärmar. Samtidigt utvecklas tekniken hela tiden och det som står näst för dörren är nästan ett återtåg till den resistiva tekniken då skärmen även ska kunna registrera hur hårt användaren trycker på skärmen.