Tv är ett alltid lika kärt samtalsämne genom sitt sätt att trollbinda oss, såsom den har gjort ända sedan femtiotalet. Oavsett om det handlat om fredagsmys med familjen, eller nattsuddande med Kvinnofängelset eller vad det nu kan ha varit, har tv:n spelat en stor roll för mängder av människor.

I dag känns det nästan som om innehållet som visas på skärmen är sekundärt. Tv-sändningar har gång på gång dödförklarats och det tycks dagligen dyka upp nya streamingtjänster som vill åt vår uppmärksamhet. Annat var det på den gamla goda tiden när vi bara hade vår tv-apparat och de fåtal program som tv-tablån avslöjade.

I begynnelsen

Även om vi kan spåra de första stapplande stegen mot tv:n till 1800-talet, så var det inte förrän 1952 som tv-mediet demonstrerades i Sverige första gången. Det var på Tekniska Museet i Stockholm, och fyra år senare började tv-sändningarna på riktigt i vårt avlånga land. De riktigt prylnördiga kunde snappa upp danska tv-signaler så tidigt som 1951.

Långt senare fick vi tillgång till färgsändningar. Det skedde 1970, och året dessförinnan hade vi även förärats med dubbla mängden kanaler att titta på i och med premiären för TV 2.

Skrymmande underhållning

Även om våra nostalgiska minnen handlar om olika program vi sett, eller den gemenskap vi känt med andra när vi tittat på tv, har prylen i sig alltid haft en huvudroll också. Särskilt förr när tv-apparaterna var sådana otympliga historier. Väggmontering eller någon form av diskret inredning fanns inte ens på kartan –hade du en tv större än 14 tum blev den en av de mest utrymmeskrävande möblerna i vilket rum den än ställdes i. Crt-tv:n, eller tjock-tv:n som den numera kallas, bestod av en något böjd glasskiva med tillhörande katodstrålerör bakom. Även om det fick tekniken att fungera långt innan vi började med flytande kristaller, oled-teknik och liknande så var det en väldigt utrymmeskrävande och tung teknik. Mycket beroende på den tjocka glasskiva som skyddade elektroniken bakom.

Tekniken dödade tjock-tv

Efter att vi fått färg-tv hände det inte mycket med tjock-tv:n, även om vi fick en massa fler kanaler på 80-talet i och med introduktionen av parabolen. Men senare under samma decennium började storlekarna på våra apparater att växa, även om de aldrig var i närheten av de storlekar vi ser i dag. Det dök också upp några enstaka alternativ till tjock-tv:n, såsom bakprojektionsapparater där just bildstorleken var det centrala. Dessa var dock oftast för dyra för gemene man och förblev en lyxprodukt för ett fåtal.

Under 90-talet introducerades widescreen-skärmar, det vill säga skärmar med 16:9-formatet istället för det mer fyrkantiga 4:3-formatet som vi vant oss vid. I samband med dessa blev det också populärt med hemmabio, och då dög inget annat än de för den tiden gigantiska 32-tumsapparaterna.

Strax efter millennieskiftet började den gamla tjock-tv-tekniken att dö ut snabbt. Platt-tv i form av plasma- och lcd-skärmar gjorde sitt intåg på marknaden, och dessa erbjöd både större bild och tog betydligt mindre plats i hemmet. Trots att dessa tekniker genast tog ett grepp om våra vardagsrum tog det flera år innan de faktiskt kunnat mäta sig med den snabbhet (lcd präglades som du kanske minns av eftersläpningsproblem i början) och den färgåtergivning som fanns hos den gamla tjock-tv:n.

Konkurrerande teknik

Mitt i den inledande boomen av platt-tv fanns det en del tekniker som hotade att konkurrera med både plasma och lcd. Bland dessa fanns sed- och fed-teknikerna som båda byggde på en liknande teknik som de gamla katodstråleskärmarna, fast i ett minst lika tunt format som de befintliga plattskärmarna. Om man fick tro bland annat Canon (som var med och utvecklade tekniken), så skulle sed-skärmarna bli en revansch för tjock-tv:n. I dag vet vi att inget hände med den tekniken.

Numera har också plasma-tekniken fått duka under, och kvar finns bara lcd och oled. Men oavsett hur platta våra nya skärmar är, och hur hög upplösning vi kan få minns vi fortfarande nostalgiskt det trygga ljuset från tjock-tv:n som vi växte upp med.