Cd-romen såg dagens ljus i början av 1990-talet, alltså långt innan ens dvd fanns på kartan. Det var cd som gällde och det räckte gott. Microsoft tog fram en standard som hette Multimedia PC och förkortades i nivåerna MPC1, MPC2 och MPC3. Kriterierna för MPC1 var bland annat vga-grafik (640x480) i 256 färger, 30 megabyte hårddisk och en cd-läsare som klarade 1x hastigheten. En cd-läsares hastighet mättes nämligen på den tiden i multiplar om 150 kilobyte per sekund. 1x var således 150 kilobyte per sekund, 2x var 300 kilobyte per sekund och så vidare. Tricket här blev förstås att spinna skivan snabbare och snabbare för att få en högre läshastighet. De första läsarna snurrade i runt 500 varv per minut och mot slutet låg de kring 10 000 varv per minut och var uppe i 52x, eller runt 3-8 megabyte per sekund (beroende på hur stabila de var). Kenwood visade dock upp en hisnande skapelse som klarade hela 72x med hjälp av multipla lasrar. Men multipla lasrar tog sig aldrig riktigt.


Deppigt färgval. På den tiden då cd-rom-läsare var vanliga var standardfärgen datorbeige, en färg som lyckligtvis har utökats med åtminstone datorsvart...

Snart började skrivmöjligheten önskas vilket ledde till att cd-brännaren såg dagens ljus. Världen stod inför en ny revolution. Speltillverkare insåg att man lätt kunde kopiera stora spel, och musikindustrin darrade som den alltid gör så fort den tittar fram under sin sten. Här började också namnproblematiken. Från att tidigare ha benämnts med en siffra och ett ”x” därefter började nu flera format nämnas i beskrivningen. En cd-brännare med 12x/10x/32x betydde att den kunde bränna vanliga cd-r-skivor i 12x, cd-rw-skivor i 10x och läsa skivor i 32x.


Överbränd. En 700 megabyte stor cd-r-skiva krävdes för att använda funktionen overburn. De vanliga skivorna låg på 650 megabyte.

I jakten på den snabbaste brännaren kom i slutet av 90-talet även ett nytt fenomen att bli nördarnas stora fasa: ”buffer underrun”. Det innebar att den buffert som mellanlagrade informationen mellan datorn och cd-brännaren inte klarade av att hålla en stabil ström av data. Om cd-brännaren inte fick tillräckligt med data avbröt den bränningen, vilket oftast ledde till att skivan blev helt oanvändbar. Det har inte dykt upp några konspirationsteorier om att tillverkarna av cd-skivor och cd-brännare låg bakom detta, men många var vi som undrade. Problemet löstes med buffertminnen som ganska snabbt satt i samtliga cd-brännare och eliminerade problemet.



Imse vimse. Billigast var – och är – att bunkra upp med en rejäl cd-spindel fylld med skivor som kan bränna sönder.

Jakten på att maximera mängden data som fick plats på en cd-skiva fortsatte. I slutet av 90-talet var få förunnade en fet 100-mbit-lina rakt in i pojkrummet i källaren bland Metallicaaffischer och Gorbys. Istället hade de flesta fortfarande modem. Att kunna bränna mer på skivan var därför – i dessa människors ögon – livsviktigt. Lösningen hette overburn. En vanlig brännbar cd-skiva har nämligen lite mer yta längst ut på skivan som är tänkt för att vanliga ljud-cd-spelare ska ha lite marginal om de söker för långt ut på skivan. Tillverkarna av cd-brännare insåg snabbt att denna yta kunde utnyttjas och kunde i vissa fall utöka kapaciteten på en skiva med så mycket som 10 procent. Detta utnyttjades också av vissa speltillverkare som skeppade sina spel på ”överbrända” skivor, dels för att få plats med mer på en skiva för att spara pengar, dels för att det var svårare att piratkopiera dessa skivor.

I slutet av 90-talet började också DVD göra sig välkänt, och i och med att priserna gick ner fanns det ingen anledning att köpa en renodlad cd- äsare eller -brännare.

Idag kan du i princip inte få tag på en cd-läsare eller ens en cd-brännare. Rena dvd-läsare börjar fasas ut medan dvd-brännarna kommer leva kvar ett tag, men det är bluray som tar över. Borta är skräcken för buffer underrun och jakten på de optimala skivorna. Minnet av den roliga ordvitsen Nero Burning Rom (syftande på kejsar Nero som brände ner staden Rom) känns flyktigt (använder någon Nero längre nu när det finns så mycket kompetenta gratisalternativ?).

Samtidigt har också usb-minnena gått om även bluray i storlek och hastighet, så även om bluray lever kvar i hemmabiovärlden har den tyvärr inte en jätteljus framtid i datorvärlden. Men vi tackar cd-rom för den fina tiden och för alla minnen vi bränt med den.