Daniel Johansson är en av de handfull svenskar som bestämt sig för att ge kryoniken en chans. Han hyser hopp inför att en dag få återupplivas i en framtid där människan utvecklats till något helt annat än den kolbaserade livsform vi är idag. Men han inser samtidigt att chansen för detta är liten.

Vi ställde tio frågor och fick tio svar från datavetaren som bestämt sig för att frysa ned sin kropp den dagen då han dör.

Hur kom du på idén att frysa ner dig?
- Jag ser det som ett sci-fi-experiment. Ända sedan jag var liten pojke har jag varit intresserad av framtiden och sci-fi, och jag fick upp intresset för detta när jag läste om kryonik i tonåren. Jag är delvis forskare, datavetare, och har i mitt jobb haft förmånen att arbeta mycket med teknik - hur den påverkar människan och samhället i stort. Och så har jag kommit in på bioteknik, sådant som har att göra med hälsa.

Varför vill du frysa ned dig?
- Det är en kul grej, jag ser det som en alternativ begravning, ett sci-fi-experiment. I vårt svenska samhälle är vi otroligt homogena i våra föreställningar om livet och döden. Men åker man ett par hundra mil åt öster så finns det helt andra synsätt. Det där med döden ifrågasätts ganska sällan i samhället.

Hur ser du på dina chanser att en dag få vakna igen?
- Jag hyser ytterst små förhoppningar om att det ska fungera. Rent medicinskt är det en otroligt liten chans, men den är i alla fall större än om du kremeras eller gravsätts. Det finns ju mycket som kan gå snett också. Döden inträffar sällan planerat. Man kan gå bort i en brand, ett flygplan kan krascha och så vidare. För att det här ska ens ha en chans att fungera måste jag avlida på ett sätt som gör att de snabbt kan ta hand om min kropp och kyla ner den. För mig är detta mest ett kul experiment, framför allt är det en kul grej nu när jag lever.

Följer du forskningen på området?
- Ja det gör jag, men det händer så otroligt mycket hela tiden. Det är mer sci-fi att läsa illustrerad vetenskap idag än att läsa en sci-fi-bok. Hastigheten som teknikutvecklingen sker i eskalerar hela tiden, det där gränslandet är kul att titta på. Men samtidigt är det så mycket vi inte vet. Hur skapas till exempel medvetandet, jaget?

Ja, hur ser du på det? Chansen att medvetandet finns kvar vid återupplivning?
- Det finns ny spännande forskning om mikrotubulerna, hur otroligt avancerad en hjärncell är. Vid en nedfrysning, även om man vitrifierar, kommer man tyvärr inte in i varenda cell och kan hantera det som sker. De som blev nedfrysta för 20 år sedan är sabbade, så är det ju. Ska man kunna återskapa ett medvetande hos dem i framtiden, oavsett om det handlar om en mänsklig kropp eller simulering via dator, då ska man kunna skapa kopplingar mellan neuronerna och veta hur kopplingen mellan varje cell ser ut. Hela den elektrokemiska struktur som finns i hjärnan måste på något sätt återskapas om medvetandet ska komma tillbaka. Detta oavsett om det är en kvantdator eller en kolbaserad kropp. Vi vet idag inte ens hur medvetandet uppkommer. Jag såg en rapport där de skrev att en enda hjärncell enbart reagerade på när Nicole Kidman dök upp i bild, så nischade kan de vara. Hela den strukturen blir ju förstörd. Kan man inte inte återskapa medvetandet så ah, det är ju jaget.

Hur gick du tillväga när du bestämde dig för att genomföra det här?
- Även om jag har känt till kryonikgrejen sedan slutet av tonåren, så var det först i början av 00-talet som jag fixade till ett kontrakt. Jag tog kontakt med olika försäkringsbolag och hittade en livförsäkring som täckte upp kostnaderna, den är nästan dubbelt så stor som kostnaderna för att jag ville vara på den säkra sidan. Det handlar om en vanlig livförsäkring och förmånstagaren kan vara vem som helst. Sedan kontaktade jag Cryonic Institute eftersom de hade den bästa dealen och dessutom folk i Storbritannien vilket Alcor saknade. Jag betalade omkring 10 000 kronor och skrev under några papper, sedan var det klart.

Kommer det ändå att ske en begravning? Hur får dina anhöriga ta farväl?
- Jag håller nog det för mig själv faktiskt, mig själv och min familj. Men hela min familj och alla mina vänner ser detta som något fullständigt naturligt, för dem är det inget konstigt att det är jag som gör det här. Sedan beror det ju också på vad man menar med att ta farväl. Det vill man ju helst göra när en person befinner sig i livet. Livet är oerhört fragilt, döden inträffar sällan planerat. Men jag har såklart tänkt igenom det.

Vad säger du till kritikerna som säger att detta aldrig kommer att fungera?
- Jag säger att aldrig är en väldigt lång tid. Vi har ingen aning om vad som händer i framtiden. Den teoretiska fysiken är idag mer avancerad och mer nitisk än de traditionella religionerna. Vi vet inte ens vad universum är idag. Det finns teorier om att varenda liten förändring i universum är en del i en stimulering, att allt vi upplever är något som vi själva skapat. Stephen Hawking säger rätt upp och ner att det verkar som att universum formar sig efter hur vi vill att det ska formas. Då kan man börja fundera på den mekaniska världsbilden vi haft hittills på grund av naturvetenskapen och industrialismen. En del av de senaste rönen inom kvantfysiken visar att det längst ner inte verkar finnas någonting. Hur ställer man sig till det? Den här begränsade djurformen vi människor har idag är fantastisk i sig, men jag tror absolut inte att det kommer att sluta här. 500 år är en kort tid, 100 000 år är också en kort tid. Att säga att det aldrig kommer att gå är dumt. Om 500 000 år finns kanske tekniken för att återskapa alla medvetanden som funnits i universum oavsett hur de gått bort, oavsett om de blivit begravda och så vidare. Vi vet inte var universum tar vägen. Jag tror på att aldrig säga aldrig och att aldrig säga alltid. Men å andra sidan ska man inte ha en känsla av att detta är teknik som är på gränsen till att fungera, det är det verkligen inte. Det är sci-fi men ett roligt experiment.

Hur ser du på annan kritik som riktas mot kryoniken?
- Jag har själv varit väldigt kritisk till organisationerna i USA. Många som signar upp ser det som en medicinsk åtgärd, de ser sig inte ens som döda. Det tycker jag är humbug. Det är tråkigt att de tar den approachen för det får en weirdostämpel då. Men jag har märkt hos organisationerna att de som leder dem har blivit mycket försiktigare i sina uttalanden. Det har nog att göra med att forskningen gått framåt och man har insett hur fruktansvärt svårt det här faktiskt är. Men återigen, vi har ingen aning om vad som kommer hända inom de närmaste åren.

Vad tror du att du kommer att mötas av för verklighet om du blir återupplivad?
- Det är så otroligt osäkert att det blir rena spekulationer. Det är inte lika illa, men nästan, som att säga “vad skulle du säga om gud kom till dig”. Det är inte riktigt lika illa för här finns det i alla fall en liten potentiell chans, men nästan. Så jag har tänkt väldigt lite kring det. Men jag är ganska övertygad om att människans roll i universum kommer att se annorlunda ut. Om inget oförutsett sker, och den tekniska utvecklingen tillåts fortsätta, och vi klarar asteroider, kometer och andra hot, tror jag vi kommer att utvecklas till livsformer som vi idag inte kan tänka oss. Jag tror att våra barn och barnbarn kommer att få vara med om tekniska språng som både kommer att skapa stora konflikter men även förändra människans utveckling radikalt. Den teoretiska fysikern David Deutsch har en grundtes som säger att om lagarna i universum inte förbjuder det, vad är det då som hindrar oss från att göra precis vad som helst? Det handlar ju i så fall bara om kunskap. Vi behöver kunskapen för att lösa det vi vill åstadkomma. Kolla utvecklingen de senaste 100 åren. Vi är bara i början av resan och framtiden är väldigt lång. Vi tycker att 500 år är lång tid för vi har så kort livslängd. Men 500 år är ingenting.