UPPDATERAD (26 juli 2013): Microsoft gör en u-sväng och sänker instegströskeln för indieutvecklare rejält. Nedanstående text är därmed ogiltigförklarad. Läs mer här. 

Min spådom: I kriget om herravälde på spelmarknaden kommer Sonys Playstation 4 att köra över Microsofts Xbox One fullständigt. Vi snackar promenadseger, knock-out på Dreamcast-nivå. Xbox One kommer bli ännu ett katastrofalt misslyckande att lägga till Microsofts redan gedigna lista över fiaskon.

Det har ingenting med DRM, prisnivåer eller märkliga pr-haverier att göra. Ej heller med den (högst teoretiska) möjligheten för amerikanska myndigheter att spionera på dig genom Kinect-kameran. Sådant är kul att debattera och förfasas över innan lansering, men när det kommer till kritan är det spelutbudet som avgör. Och där har Microsoft redan tappat bollen. Fullständigt.

Låt mig förklara. De senaste åren har spelvärlden mest av allt präglats av en kamp mellan distributionsformer. Å ena sidan finns den traditionella modellen, där utvecklare jobbar mot beställning och där finansiering, försäljning och marknadsföring sköts av ett förlag. Modellen gynnar stora, påkostade och tekniskt komplexa produktioner. Den skänker finansiell trygghet åt utvecklaren (förlaget står för pengarna) och garanterar god spridning på butikshyllorna. Men den leder också till förutsägbarhet och likriktning. Det är ingen slump att sportspel, som enkelt och billigt kan uppdateras för att spegla den senaste säsongens spelaruppställningar, trycks ut på löpande band år efter år.

Å andra sidan finns det som brukar kallas för indiescenen. Det är ett klumpigt begrepp (jag och Linus vrider och vänder på det en hel del i vår senaste bok), men i grunden handlar det om spel som både skapas och ges ut av oberoende utvecklare. Det är inte nytt i sak – i spelens barndom fungerade all spelutveckling ungefär så – men modellen har fått något av en renässans på sistone tack vare nya, digitala distributionsplattformar som Steam och App Store. Där är det spelarnas smak och snacket på nätet – inte slipsprydda chefer med miljoner i marknadsbudget – som avgör vilka spel som gör succé.

Indiescenen betraktas ofta som ett slags kreativt experimentlaboratorium för märkliga, nischade spelidéer. I vissa fall är det en helt korrekt analys (Terry Cavanaghs märkliga At a Distance och Bennet Foddys hysteriska QWOP är två exempel på det), men den är lika mycket en grogrund för bred framgång. Faktum är att många av de senaste årens mest inflytelserika – och lönsamma – spel har sina rötter just där. Minecraft är det mest uppenbara exemplet. Counterstrike och DayZ, båda ursprungligen fan-utvecklade produkter, är ytterligare två. För att inte tala om mobilspel som Angry Birds och svenskutvecklade Candy Crush Saga. De två sistnämnda brukar inte ses som indiespel, men gemensamt för dem alla är att de gjort oväntad succé utan uppbackning från branschens storförlag, och trots i sammanhanget pyttesmå utvecklingsbudgetar.

Man kan tycka precis vad man vill om den utvecklingen (jag själv älskar att sätta tänderna i påkostade storbudgetspel mer än någonting annat), men att spelvärlden rör sig bort från den traditionella förlagsmodellen och mot enklare, mindre produktioner är ett obestridligt faktum. För en konsoltillverkare som vill sälja hårdvara handlar det idag minst lika mycket om att erbjuda ett generöst sortiment av indiespel som de senaste Call of Duty- och Battlefield-eposen.

Vilket för oss tillbaka till Sony och Microsoft. Sonys policy kring indiespel är uppfriskande enkel: Vem som helst ska kunna publicera nedladdningsbara spel på Playstation 4. Från att koden är inskickad ska det dröja ungefär en vecka innan allt är kvalitetsgranskat och klart, sen finns spelet ute till försäljning. Det ställs inga krav vad gäller utgivningsdatum, innehåll eller marknadsföring – allt sådant bestämmer utvecklaren själv över.

Microsofts regelverk är fortfarande till viss del höljt i dunkel, men klart tycks vara att företaget inte kommer att tillåta självutgivning över huvud taget. Precis som på Xbox 360 kommer alla utvecklare att behöva ett beprövat förlag i ryggen innan deras spel släpps ut till allmänheten. Det innebär att det alltid kommer vara någon annan – ibland Microsoft själva, ibland ett jätteförlag som Electronic Arts eller Activision – som avgör vilka spel som blir verklighet på Xbox One.

Med andra ord: som det ser ut idag finns ingen som helst anledning för en indieutvecklare att välja att jobba med Xbox One framför Playstation 4. Nästa briljanta sovrumsprojekt som plötsligt blir ett världsfenomen – nästa Minecraft eller DayZ om man så vill – har alltså oändligt mycket större chans att dyka upp på Sonys plattform än på Microsofts. Det är sådana spel som säljer spelkonsoler. Och det är sådana spel som kommer avgöra vem som vinner nästa konsolkrig.

Steve Ballmer hade alltså rätt hela tiden. Märkligt att han själv inte verkar ha tagit sina visdomsord på allvar.

/Daniel (@danielg0ldberg)