Vid första anblick ser den inte mycket ut för världen: Chromecast är en oanselig, gråsvart liten rektangel som mest av allt för tankarna till ett billigt usb-minne. Men det är, som bekant, insidan som räknas.

Chromecast, som än så länge bara finns att köpa i USA, kopplas till en hdmi-port på din tv och ansluter därefter till ditt hemmanätverk. Den kan sen ta emot valfri video- eller ljudström via kompatibla tjänster (Netflix och Youtube är två av de mest namnkunniga som finns med vid lansering) och visa dem på tv:n. Det går också att spegla webbläsaren Chrome från valfri apparat till tv:n. I praktiken kopplar Chromecast alltså upp din tv mot nätet och gör din dator, surplatta eller mobiltelefon till en fjärrkontroll.

Så långt är det bekant. Att strömma video och ljud till tv:n är gammalt som gatan – Apples prylar har gjort ungefär samma sak genom Airplay i flera år – men Googles angreppssätt är, tycker jag, det mest genomtänkta hittills. Låt mig förklara.

De tv-apparater vi har i våra vardagsrum är dinosaurier. Visst är de större, plattare och mer högupplösta än tidigare, men på insidan lika korkade som för trettio år sedan. Slå på din tv, välj en kanal och stirra sen blankt på det som tablån erbjuder för stunden. Det finns mängder av smarta prylar som försöker göra någonting åt saken. Apple TV, Boxee Box och Roku är tre välkända exempel. Även Google har försökt förr, men ingen har lyckats slå igenom på riktigt bred front.

Felet, tror jag, är att alla insisterar på att betrakta tv:n som en egen plattform. Alla ovan nämnda exempel är fristående boxar som kommer med ett egna gränssnitt, egna appar och egna funktioner. De gör tv:n “smartare”, trots att den aldrig aspirerat på att vara någonting annat än en dum skärm. Och trots att en uppsjö av andra, minst lika smarta prylar redan pockar på vår uppmärksamhet (är du som jag så sitter du ofta med mobilen i handen, laptopen i knät och tv:n påslagen samtidigt).

Chromecast gör tvärtom. Med Googles lilla insticksmodul i baken så blir tv:n om möjligt ännu dummare än förrut. Snarare än att upphöjas till ännu en pryl att bry sig om så reduceras den till en förlängning av det du redan har i handen – din bärbara dator, din surfplatta eller din mobiltelefon. Chromecast är ingen egen plattform. Chromecast ger de plattformar du redan har en extra skärm.

Det är ett nytt och, tror jag, fullständigt briljant sätt att se på hur tv-tittandet kan utvecklas. Istället för att tvinga på oss ännu en maskin lägger sig Chromecast som ett extra lager i våra redan invanda beteenden.

Ur Googles perspektiv är satsningen strategiskt viktig: dels finns här en chans att etablera Android och Chrome som standarder även i vardagsrummet, dels skapas helt nya tillfällen att visa annonser och samla in data om vad vi gör på nätet. Det är också förklaringen till det låga priset: En Chromecast kostar dryga 200 kronor, flera gånger mindre än de konkurrerande alternativen och till med billigare än en schysst hdmi-kabel.

Det är långt ifrån självklart att Chromecast blir en succé. Som mycket annat Google släpper ifrån sig tycks den första generationen vara att betrakta som något av ett betatest, med sega kontroller och buggig videouppspelning (enligt de tidiga recensionerna). Förhoppningsvis är det barnsjukdomar som botas med tiden, och M3 återvänder givetvis med ett fullödigt test så fort vi lagt händerna på ett exemplar. Men oavsett vilket känns Googles plan för tv:ns framtid som den mest genomtänkta hittills.

/Daniel (danielg0ldberg)