Det finns nämligen ingenting som journalister älskar lika mycket som att skriva om andra journalister, och gårdagens affär sätter fingret på mediebranschens prekära nutid så väl att det nästan gör ont. Modermodemet vill inte vara sämre, så varsågoda: nedan 4000 tecken fri spekulation om nya pengar, gamla tidningar och en välkommen ljusglimt i en annars mycket dyster medievärld.

Washington Post är en av världens mest ansedda dagstidningar. Mest berömd är den för det såkallade Watergate-avslöjandet, som bidrog till president Richard Nixons avgång och förevigades i filmen All the president’s men från 1976, där Dustin Hoffman och Robert Redford spelar grävreportrarna Carl Bernstein och Bob Woodward. För den generation journalister som växte upp då (och som idag, om de inte redan lämnat branschen, jobbar som chefredaktörer och ansvariga utgivare) kom The Washington Post att symbolisera den stora drömmen: Om den grävande reportern som sanningens förkämpe och om dagstidningen som en av demokratins grundpelare.

Nästan 40 år har gått sedan Watergate. Idag är det ekonomiska läget för Washington Post akut. Det första halvåret 2013 gjorde tidningen en förlust på nästan 50 miljoner dollar. På tjugo år har upplagan mer eller mindre halverats. Lika lite som de flesta andra mediehus har tidningen lyckats anpassa sig till ett medieklimat där nätet snarare än papperstidningen står i centrum. Jeff Bezos betalade 250 miljoner dollar ur egen ficka för The Washington Post. Det är en tjugondel av vad Rupert Murdoch gav för The Wall Street Journal, en av få lika ansedda dagstidningar, för dryga sex år sedan. Få av de som bevakar medievärlden tror att de amerikanska tidningsdrakarna går annat än en långsam svältdöd till mötes.

Många ser köpet av The Washington Post som ett utslag av fåfänga. Jeff Bezos vill ha kredd, heter det. Han vill ha inflytande i maktens korridorer, och han vill ha någonting att skryta med när han käkar middag med Mark Zuckerberg och Sergey Brin (“Jaha, du bygger vr-glasögon på fritiden? Gulligt. Själv jobbar jag på att rädda det fria ordet”).

Jag tror det är en förenkling. Visst, 250 miljoner dollar är kaffepengar för Jeff Bezos, blott en procent av hans privata förmögenhet. Det är inte ovanligt att miljardärer lägger mer än så på sina hobbies (oljebaronen Roman Abramovich har plöjt ned tre miljarder dollar i Chelsea FC. Oracle-grundaren Larry Ellison ägde en båt värd 300 miljoner dollar), och det vore idioti att se The Washington Post som en “bra” investering i traditionell bemärkelse. Sannolikheten att tidningen plötsligt börjar generera miljonvinster är mer eller mindre noll. Det fattar givetvis Jeff Bezos också.

Därmed inte sagt att han saknar en plan. Jag tror att Jeff Bezos ser The Washington Post som en experimentverkstad. Jag tror att han vill gå till historien som mannen som räddade journalistiken från ekonomisk kollaps. Och jag tror inte att journalistiken kunde ha önskat sig en bättre sugar daddy än så. Amazons grundare har pengar så de sprutar ur öronen, han styr världens största handelsplats på nätet, och en titt på hans CV visar att utmaningarna som väntar inte på något vis är obekanta:

På ett par fundamentala punkter skiljer sig Amazon från de flesta andra nätjättar. För det första är bolaget gammalt: Amazon grundades år 1995. Då var Mark Zuckerberg tolv år gammal. Amazon har genomlevt it-bubblan, den efterföljande kraschen, finanskrisen och många, långa år av enorma förluster. Jeff Bezos är med andra ord van vid att tänka långsiktigt: ett måste för den som hoppas åstadkomma förändring i den ökänt trögrörliga tidningsbranschen.

För det andra så bygger Amazons verksamhet inte på att sälja reklamplats, utan på att få besökarna att betala för sig. Av Amazons intäkter kommer en knapp tredjedel från medieförsäljning, det vill säga böcker, film och musik, resten från hemelektronik och andra prylar. En av hörnstenarna i Jeff Bezos imperium är alltså just det tidningsbranschen kämpat med ända sedan pappersupplagorna började sjunka: Konsten att få webbsurfare att öppna sina plånböcker.

För det tredje sysslar Amazon, liksom en traditionell papperstidning, i huvudsak med att sälja professionellt producerat innehåll. Det till skillnad från Facebook och i viss mån även Google (Youtube, Google+), vars innehåll till största del skapas av glada amatörer utan några vidare ersättningsanspråk. Inte heller kan man klassa bolaget som en simpel e-handlare: Amazon driver sedan många år tillbaka både ett eget bokförlag och en egen filmstudio. För att inte tala om Kindle: världens i särklass mest framgångsrika plattform för e-böcker och en av få Ipad-utmanare värda att ta på allvar.

Det är inte svårt att se var The Washington Post passar i den mixen. Journalistik är, när allt kommer till kritan, bara ännu en form av innehåll. Och sådant är Jeff Bezos bäst i världen på att få folk att betala för.

Foto: CC by Steve Jurvetson

/Daniel (@danielg0ldberg)