1982 var stort för hemdatorbranschen. Samtidigt som amerikanska Commodore släppte sin C64 (i Sverige lanserad som Vic-64) hade engelsmannen Clive Sinclair tagit fram en prispressad dator riktad till hemmet som kom att bli en riktig succé i England.

Missa inte: Vi minns Dos – operativsystemet som lade grunden till allt

ZX Spectrum var en uppföljare till modellerna ZX80 och ZX81, och den skulle komma att bli en av de mest sålda hemdatorerna.

Grundade marknaden

I början av 80-talet var suget efter hem­datorer stort. Sinclair ZX80 var datorn som i stort sett grundade hem-pc-marknaden i Storbritannien, men den blev aldrig någon supersuccé försäljningsmässigt. 1981 kom uppföljaren ZX81 med i stort sett identisk hårdvara men med bättre möjligheter att visa animerade bilder (det vill säga spel), och efterfrågan ökade så drastiskt att företaget knappt hann med att tillverka så många datorer som kunderna efterfrågade. Men det var med ZX Spectrum-modellen den riktiga succén skulle bli ett faktum.

Den stora skillnaden mot föregångs­modellerna var att ZX Spectrum visade färger och inte en svartvit bild. Det handlade om en 8-bitarsdator med en Zilog Z80A-processor som jobbade i 3,5 megahertz. Den hade 16 kilobyte ROM och mellan 16 och 48 kilobyte RAM tillgängligt beroende på vilken av de åtta olika modellerna du slog till på.

Datorn kopplades till en tv med hjälp av en rf-modulator, och upplösningen var begränsad till 256 x 192 pixlar (eller kanske mer korrekt block) med 15 olika färgnyanser. Paletten som fanns tillgänglig bestod av sju färger i två olika nyanser samt svart. Endast två färger kunde synas samtidigt inom ett specifikt område. Till skillnad från till exempel Commodores maskin kunde inte ZX Spectrum generera så kallade hårdvarusprites, rörliga spelelement som var oberoende av bakgrunden. Spelen blev därmed ofta väldigt monokroma, i många spel hade gubben du styrde samma färg som bakgrunden vilket var mindre snyggt.

Gummiknappar

En hårdvarunyhet med den nya datorn var tangentbordet som nu hade fått rörliga knappar. Dessutom var varje knapp kopplad till flera olika kommandon vilket underlättade när du skulle programmera i Basic. En knapp till ett kommando, helt enkelt. Detta var tacksamt eftersom de karakteristiska gummitangenterna inte var speciellt sköna och ergonomiska att skriva med. Efterföljande modeller hade i stället plastknappar.

En annan välkommen nyhet var den så kallade beepern som, trots att vi snackar om en kanal, kunde programmeras att spela musik. Vem minns inte de klassiska datorspelsmelodierna från 80-talet innan flerkanalsljud och midi?