När e-posttjänsten Lavabit, som bland andra Edward Snowden använde, plötsligt stängde i somras tolkades det som en motståndshandling: Hellre gå under än att ställa upp på NSA:s övervakning.

Beslutet var rimligt i all sin radikalitet. Lavabit hade marknadsförts som en starkt krypterad tjänst som satte skydd av användarnas data framför allt annat. Hur skulle man kunna fortsätta göra det, samtidigt som man lämnade ut krypteringsnycklar och installerade bakdörrar som lät myndigheter snoka på användarnas kommunikation?

Den tolkningen visade sig stämma riktigt bra. Nu släpps nämligen dokument som visar hur spelet gick till bakom kulisserna. För det första så råder det knappt någon tvekan om att det verkligen var NSA-läckan Edward Snowdens konto som skulle avlyssnas. Den misstänktes identitet har visserligen strukits i dokumenten, men misstanken gäller exakt de brott som Snowden misstänks för. Så långt är ingen förvånad.

Mer förbluffande är hur nitiskt Lavabits grundare Ladar Levison tog strid för att slippa lämna sin tjänst öppen för avlyssning. Han hotades med böter på 5000 dollar för varje dag han sinkade processen och till och med fängelse för sitt trots. Ändå stod han på sig så länge det bara gick – vilket slutade med att han abrupt skrotade hela tjänsten. Ett slags företagssjälvmord, som fick andra att följa efter.

Vi har inte samma insyn i händelserna som ledde till att Google, Facebook, Microsoft och ett par till internetjättar anslöt sig till NSA:s spionprogram PRISM, men jag skulle vilja lägga dem bredvid varandra och jämföra vem som bjöd mest motstånd. Var det storföretagen med miljardomsättning och resurser att driva juridiska processer med toppadvokater? Eller en mer eller mindre ensam Ladar Levison med en stark övertygelse om rätten att skydda sin och sina användares information?

Jag ska inte rabbla hela processen, men det är värt att notera att Lavabit till slut tycks ha varit beredd att acceptera avlyssning av ett enda konto (troligtvis Snowdens), men fortsatte slåss för att stoppa myndigheterna att få tillgång till samtliga användare. Wired har en bra genomgång (och dokumenten i sin helhet) för den som vill fördjupa sig, men det finns en fantastisk detalj som måste uppmärksammas:

När Lavabit inte längre såg någon annan utväg än att lämna ut en kryptonyckel, som skulle öppna för avlyssning av användarna, gjorde Ladar Levison mycket riktigt det. Utskriven på elva pappersark. I textstorlek fyra. För att använda nyckeln skulle myndigheterna behöva knappa in 2560 tecken för hand och ett enda fel och nyckeln skulle bli värdelös. Det är en slags digital motsvarighet till att betala böter på 100 000 kronor med 50-öringar. “Oläsligt”, svarade åklagaren lite humorbefriat.

Det var därefter, när Ladar Levison krävdes på en digital kopia av kryptonyckeln, han drog ut sladden. Nu pågår en insamling till hans juridiska försvar.

/Linus (@LinusLarsson)