Men minnena från spelhallen som gud glömde har varit nästan helt borta. Jag har inte tänkt på min riktigt gamla spelhistoria helt enkelt för att jag inte har någon att dela den med. De flesta andra som har ett spelintresse verkar ha Nintendo 8-bitars som startpunkt för spelandet. Den kom till Sverige 1986. Då hade jag både gått ut gymnasiet och gjort lumpen. Jag var för gammal för att ha tid med spel då, som spelen såg ut och funkade på den tiden. Så trots många års spelande under raster och helger (så mycket enkronorna tillät), har jag hittills berättat min egen spelhistoria med start så där 1995 när äldsta barnet började spela Krakel spektakel.
Att nästan 20 år saknas i den berättelsen slog mig inte förrän jag klev in på Game on. Det låter kanske fånigt, men det var som att sköljas över av känslor jag inte visste jag hade för spel; den där djupt rotade barnsliga förtjusningen och nostalgin som jag sett hos andra, men saknat själv. Den kändes till och med på huden.
För första gången på över 30 år kom jag då ihåg mitt ubåtsspel. Jag frågade folk på Twitter vilket det kunde varit, och fann så småningom alltså svaret: Seawolf.
Och vilket ljud, det där pingandet och explosionerna vid ytan, episkt. Fast det som påminde mig om det var tyvärr inte spelet självt, för det finns inte med på utställningen. Däremot finns ett Pac-man i ett gult kabinet. Varenda detalj är som jag minns det, eller i varje fall vill minnas det.
Det var Pac-man som avbröt speltorkan för mig när det dök upp i spelhallen 1981 eller 82, precis på samma plats där Seawolf hade stått några år tidigare. Jag läser på Wikipedia att Pac-man kan ses som det första survival horrorspelet. Jag vet inte jag. Vi såg det i alla fall inte så. Det var bara något helt annat i ton, färg och ljud. En gul ätande prick och fyra spöken i en labyrint.
Pac-man käkade inte bara prickar, bär och spöken - han käkade mina pengar. Jag dömde basketmatcher på lördagarna, gick sedan raka vägen till spelhallen och brände inkomsten på Pac-man. Jag spelade trots att jag aldrig blev speciellt bra, inte jämfört med några av mina kompisar som låg mer åt mattesnillehållet än jag. De närmast dekonstruerade spelets olika nivåer. När jag spelade kunde de säga saker som att ”vänta i hörnet i en, två, tre sekunder, nu, fort, gå åt höger...”.
Det gick så klart åt skogen.
För oss där hemma i Norrköping ingick vare sig Pac-man eller Space invaders i något större sammanhang. Vi visste inte ens att spelet kom från Japan, än mindre om någon spelboom i USA.
