Enligt Copyswede information och material som du inte har rättslig tillgång till. Upphovsrättsskyddat material närmare bestämt.

Privatkopieringsersättning heter det visst i rätten. Kassettskatt som det hånfullt hänvisas som bland pryljournalister med blicken riktad framåt. Jag håller inte helt med om att man aldrig bör vända sig om och se det förgångna, eftersom det kan vara en viktig övning i ödmjukhet och omdöme. Vi lär oss inte bara av vad som händer nu, utan av vad som redan har hänt. Men Copyswede angriper en best de uppenbarligen inte förstår sig på.

Det här har egentligen inte särskilt mycket med själva målet att göra, principen kvarstår trots min observation. Men mobiltelefonen som rättstvisten utgår från, den som fällde Sony och gjorde att de nu tvingas betala privatkopieringsersättning om 300 000 kronor, heter W715. Låt mig berätta lite om W715.

Mobiltelefonen utannonserades i början av 2009. När sommaren slöt sina armar om Sverige i juni lanserades den i butiker och mottogs generellt sett bra, även om M3:s dåvarande mobilredaktör Daniel Hessel inte sträckte sig längre än 6/10. Den har en knappsats (minns ni dem?), färgskärm, en kamera på 3,2 megapixlar och den där inbyggda hårddisken kan lagra filer upp till 120 MB. Det finns dock en port för minneskort, även om jag tvivlar att standarden Memory Stick Micro stöds längre idag.

Det här var alltså 2009. Spotify hade lanserats ett år innan och var i större delen av världen en okänd musiktjänst. Appar fanns visserligen, men att jämföra utbudet i App Store och kanske främst Android Market (nuvarande Google Play Store) med vad som finns nu är som att jämföra natt och dag. Nu är det 2014, fem år senare. Idag finns det inte en enda tillverkare som gör mobiltelefoner med knappsatser, utan pekskärm och 120 MB fritt utrymme. Doro, kanske.

Jag förstår att principen fortfarande är densamma, vi har möjligheten att lagra filer och data på våra mobiler idag också, dessutom i långt mycket större utsträckning. Men det är ett intressant tidstecken att mobilen som används som exempel för den nya beskattningen är så pass omodern att det nästan är löjligt. Och ja, jag förstår att det här också beror på en olidligt långsam rättsverksamhet. Men min poäng är ändå att Copyswede med sina klumpiga metoder konstant attackerar gårdagens teknik. Eller tja, teknik som är fem år gammal om vi ska vara ärliga.

Och så ser vårt samhälle ut. För att driva igenom beslut som ska gälla och lagstiftas krävs utdragna processor och massvis av jurister, research, domare och tyckare. Men tekniken har en förmåga att röra sig ljusår snabbare än så och lämna allt äldre än sex månader i dammet. Det är inte nödvändigtvis positivt, men det är så det ser ut. Och om vi ska stifta lagar för våra apparater bör vi göra det i ljuset av vad som sker nu. Inte för fem år sedan.

Enligt domstolen tvingas Sony betala 300 000 kronor för W715, som en del av den nya piratkopieringsersättningen. Med andra är Copyswede vinnarna i målet. Men det bör också ses i ljuset av att den begärda summan från början var 2 miljoner: 4 kronor per GB. Slutsiffran landade på 50 öre. Hur liten måste en seger vara för att räknas som förlust?