För lika orimligt starka som de varit i EU-arbetet under den senaste mandatperioden, lika försvinnande svaga var de i valrörelsen. I tidningsintervjuer och senast i P1:s Medierna har Christian Engström beklagat sig över bortsorteringen han känner att medierna ägnat sig åt, något jag också skrivit om här tidigare (Kjell Häglund om bevakningen av EU-valrörelsen: ”Det är ett föraktfullt påhopp på demokratin”) – men bortsorteringen som upprör mig mest var hans egen bortsortering av de starkaste argumenten och de viktigaste frågorna.

I vad som lät som desperation i slutfasen av valrörelsen började Engström lyfta fram fildelningsfrågan, och upprepa den till leda i polemik med sina motståndare.

Vad vi än tycker om fildelning av upphovsrättsskyddat material så är det ingen stor praktisk fråga längre utan endast en principfråga. Och som principfråga så måste den formuleras på ett betydligt seriösare sätt än som ett ”tanka fritt”-budskap.

Piratpartiet har när det gäller upphovsrätten under de senaste åren utformat en reformpolitiskt hållning som man nu även har med sig EU på – en kraftfull reform är med stor sannolikhet på väg, och den kommer åtminstone delvis att med viss kraft gå emot underhållningsindustrins intressen. Att redan nu börja distansera sig från detta breda lobbyarbete genom att tjata fildelning igen är inget annat än en dikeskörning – orsakad av att man plötsligt börjat stirra i backspegeln.

Piratpartiets stora problem är dess namn och historia. Personligen uppskattar jag deras historiska insats, men det går inte att bygga en hel politisk identitet på en ”pirat”-image. Partiet har ju också etablerat sig, och nått sina största framgångar, när den vandrat den långa politiska vägen, med enträget parlamentarbete – inte genom att uppträda som ett frifräsande missnöjesparti.

Piratpartiet kallas ”enfrågesparti” men jag skulle snarare placera dem på den andra sidan av vågskålen och på en mer ideologisk nivå kalla dem för storfrågeparti mot småfrågepartier som Socialdemokraterna och Moderaterna. Ty ingenting blir längre lika mycket värt i ett samhälle som gått in i en panopticistisk era. Vänster eller höger, skola och arbetsmarknad… dagens differenser i praktisk politik är ingenting mot skillnaden mellan en värld som massövervakar alla medborgare och en värld som inte gör det.

Ty i ett panoptiskt samhälle förändras människors beteende över tid, vi kommer att börja förhålla oss till vår egen självbevarelsedrifts censurfilter som utgångspunkt och villkor för hur vi fungerar i samhället, och sedan aldrig mer bli oss riktigt lika i fråga om tankefrihet och skapandekraft.

Det är vad som händer i ett samhälle där allomfattande övervakning blir norm, och ur det perspektivet är Piratpartiet ett storfrågeparti och Alliansregeringen en futiliteternas provokation.

Piratpartiet var på god väg att våga börja ta ansvaret för en sådan politik. Nästa steg hade varit att frigöra sig från hela piratmakeriet i image och språk och bygga för framtidens strider i stället för på gårdagens.

Nu undrar jag om det inte är för sent.

Kjell Häglund