Om nu någon tror att spel är en historielös kulturform bör det räcka med att stoppa huvuden innanför dörrarna till Retrospelsmässan i Göteborg, som i helgen arrangerades för sjätte året i rad. Det som till en början startade som en mässa med några hundra entusiaster har genom åren växt så att det knakar och numera kan man visa upp långt över 3 000 besökare varje år.

Missa inte: 11 bevis på att spelreklam var bättre förr

– Det är jätteroligt att det har blivit så stort, men samtidigt är det lite jobbigt. Vad vi än gör kan vi inte mätta behovet, säger Robert Kreese, en av arrangörerna.

På årets mässa syns bland annat Nintendo-konsoler i Super Mario Bros 3-skrud, arkadkabinetteter med Pac-Man och mängder med obskyra japanska actionspel. Priserna på de retrospel som går att köpa sträcker sig från någon femtiolapp till tusentals kronor. De allra mest åtråvärda dyrgriparna är inburade i låsta glasskåp.

För den som inte vill sätta sprätt på hela månadslönen finns det annat att ägna sig åt. På en storbildsskärm längst in i mässlokalen försöker svenske Jodenstone putsa på sin världsrekordtid i The Legend of Zelda: Ocarina of Time och ett tiotal meter därifrån fotar sig cosplayers framför en vit duk.

Missa inte: 6 klassiska konsolfloppar vi minns (och helst vill förtränga)

En av alla spelsamlare på plats är författaren och branschveteranen Martin Lindell, känd bland annat från den numera nedlagda tidningen Manual.

– Man ser att det här med retrospel bara växer och växer. Nu spelar yngre människor retrospel, trots att de inte ens var födda när Commodore 64 och NES var aktuella. Det är på samma sätt som att de som växte upp på åttiotalet lyssnade på Rolling Stones låtar från sextiotalet. De äldre spelen har ju en stil som kan locka alla målgrupper, säger han.

Martin Lindell har själv samlat sedan början av nittiotalet. Och även om han inte tillhör de mest fanatiska har det gått åt en hel del slantar genom åren.

– När jag började handlade mycket om att köpa tillbaka gamla Nintendo-spel jag hade kastat. Skulle jag vetat att det skulle bli så här stort hade jag köpt på mig hur mycket som helst. Men det är ju lätt att vara efterklok.

– Det dyraste jag köpt är nog en Starwing Competion Cart för 1 500 kronor. Det var en kassett man tävlade på och när det begav sig kom jag faktiskt tvåa i hela Kristianstad. Jag minns att jag sparade resultatlistan så spelet har ett sentimentalt värde för mig.