Det finns många idéer om hur vi människor ska slippa gå fram genom livet. Cykeln och bilen är i dag gamla uppfinningar, och visst känns det som att det är dags för något nytt och revolutionerande som inte osar så mycket 1800-tal. Swagway är ett försök att åstadkomma just detta.

Swagway är det svenska varumärket för en pryl som säljs med flera olika namn världen över. Vi testade till exempel Oxboard på IFA-mässan, en till synes nästan identisk maskin. Swagway själva förklarar att de bland annat noggrannt kontrollerat mjukvaran och använder batterier av hög kvalitet. Hur mycket det är värt kan vi inte riktigt avgöra, men en fördel är i alla fall att du får svensk support och ett företag i Malmö som sköter garantiärenden. Om det finns andra märkbara skillnader så är det inget vi kunnat märka när vi testat.

I grund och botten är det ett gyro och två hjul. Den ingår i samlingsbegreppet ståhjuling och principen är densamma som Segway, men i betydligt mindre förpackning. Det vill säga att ståhjulingen hela tiden försöker hålla balansen åt dig, vill du framåt ändrar du din tyngdpunkt så att du nätt och jämt borde börja falla. Istället för att du sätter näsan i golvet börjar motorn rulla och så att säga blir din balans. Att svänga fungerar likadant.

De första minuterna någon står på den är alla övertygade om att de kommer ramla och slå ihjäl sig. Det handlar egentligen bara om att lära sig lita på maskinen, men det är ditt omedvetna balanssinne som ska övertygas så det räcker inte att bara tänka positivt. Efter bara några minuters övning klarar alla som testar av att stå rätt stabilt på en Swagway och efter mindre än en halvtimme blir man riktigt säker. Här utmanade vi M3:s redaktionschef Anna, som på bara några minuter börjar få in snitsen.

När man börjar få lite kontroll och litar på att Swagway gör som man vill är det här riktigt roligt. Den är följsam och snabb och vi tvekar aldrig över att vi kan styra den dit vi vill. Den första halvtimmen bränner vi runt på kontoret, det visar sig vara en bra övningsbana med jämna underlag och hyfsat stora ytor.

Efter att ha låtit ett halvdussin kollegor testa för första gången kan vi säga att vissa är stabila nästan direkt, andra behöver några minuter på sig. Undertecknad var långsammare än många andra, och behövde kanske fem minuter för att kunna stå själv utan besvär. Men efter mindre än en halvtimme kontrollerar alla som provar en Swagway helt utan problem: Vi kliver upp själv utan att hålla oss i en pelare och kan styra den med stor precision.

Inget för den som är blyg

Steg två i testet var långkörningen. Totalt 7,1 kilometer blandad körning genom Stockholm blev det. Det var nämligen så långt batteriet orkade med 80 kilo nyhetsredaktör på ryggen. Vi tycker att den sträckan är väl godkänd med tanke på storleken på batterierna, men det är rätt långt från Swagways egna siffror som lovar ”upp till” 20 kilometer. Känslan under den åkturen är kanske lite mer blandad än på det jämna kontorsgolvet. Det är fortfarande kul, men det är inte en barnlek längre. Att navigera runt bland cyklar och fotgängare mitt i Stockholms rusningstrafik blir lätt påfrestande.

Att åka runt på stan ger också en hel del uppmärksamhet. Alla vi möter stirrar roat på manicken och när vi stannar är det ofta någon som kommer fram och ställer nyfikna frågor. Under resan pratar vi med allt från lattepappor till mellanstadieflickor som själva tar kontakt och undrar vad det är de ser. Vid Fridhemsplan skriker ett barn rakt ut ”Mamma, en sån där måste jag ha!” och pekar ogenerat.

Swagway

Inte så terränggående

Det är också svårt att ta sig över hinder större än några centimeter, vid de flesta övergångsställen blir det till att hoppa av och bära prylen över gatan (det kan vi nog i och för sig rekommendera ändå). Vikten är tio kilo så det är ju inget problem att bära över gatan, men man vill helst undvika att batteriet tar slut mitt på stan för så roligt är det inte att kånka på den längre sträckor.

Cykelvägar var oftast att föredra, men det gäller att de är breda nog för att cyklarna ska kunna köra om. Snitthastigheten vi uppnådde var nämligen någonstans mellan cykel och rask promenad, så på trottoaren var folk i vägen och på cykelbanan var det vi som var bromsklossen.

Gator med betongplattor kan vara obekväma att köra på om de inte är helt jämna, kullersten är så klart bara att glömma. Men det mest förrädiska är faktiskt helt vanliga asfaltstrottoarer om de är lite till åren. Asfalten visar sig vara lömsk med de små hjulen, bucklor och ojämnheter som är svåra att se när man åker fram kan lätt få en att tappa balansen så det gäller att åka försiktigt.

Vi ramlade aldrig ordentligt men nog fick vi hoppa av i farten några gånger. Västerbron mellan Kungsholmen och Södermalm är ökänd bland cyklister. Och tyvärr är inte Swagway ett mycket bättre sätt att ta sig över bron. Du slipper mjölksyran i benen men vinden påverkar din balans och skarvarna var tionde meter är vi fortarande inte stabila nog att klara av varje gång.

Swagway
Den här skarven höll på att slänga oss av Västerbron, men efter att ha övat några kilometer till känner vi att vi nog skulle klara av den nu.

Vi måste dock erkänna att det fanns ett visst mått av hybris i att ge sig ut på en tre kvarts mil lång resa mitt i rusningen när vi bara hade övat på kontorsgolv i kanske 20 minuter och fem minuter på trottoar innan. Med lite övning skulle den resan ha gått bättre, och förmodligen snabbare än snitthastigheten 6,33 kilometer i timmen.

Enligt Swagway själva är den inte klassad som ett fordon så du får inte köra på bilvägar, men du får framföra den på trottoarer och cykelbanor.