Halo är för Microsoft vad Super Mario Bros är för Nintendo. Det gäller inte bara betydelsen serien har för sin konsol utan även rent spelmekaniskt. På samma sätt som att Super Mario Bros är mer än ett simpelt plattformsspel har Halo en hel del djup under sin actionstinna yta. För till skillnad från Call of Duty och Battlefield handlar Halo rätt lite om att leka med tunga vapen och ha ihjäl så många fiender som möjligt. Striderna är istället snillrikt uppbyggda för att de ska kännas så lekfulla som möjligt. De startar nästan alltid i mindre skala, och blir mer utmanande allt eftersom. Och du har oftast enorma ytor att röra dig på, vilket får till följd att alternativen är fler än vad de är hos konkurrenterna.
Öppnare miljöer
Redan när vi testade de första timmarna av Halo 5: Guardians tidigare i höst anade vi att serien var på väg tillbaka till det här tänket efter den mindre besvikelse som Halo 4 var. Intrycket kvarstår när vi har spelat igenom hela kampanjen. De stora och öppna utomhusmiljöerna är många, samtidigt som fiendesorterana ständigt varieras, och bjuder på rejält med motstånd. Under några av de mest välgjorda uppdragen är det lätt att dra paralleller till den första delen i serien.
Snårig berättelse
Men samtidigt lyckas inte utvecklaren 343 Industries hela vägen. Mot slutet finns en hel rad av mindre intressanta passager och när eftertexterna till slut rullar är det svårt att komma på något uppdrag som verkligen sticker ut. Nu är det inte hela världen – överlag är nivån för det mesta hög.
Kampanjen kretsar denna gång kring både Master Chief och Locke – och vi får chansen att spela som båda grupperna. Det märks att 343 Industries gärna vill att det här greppet ska kännas spännande, men dessvärre lyfter handlingen aldrig riktigt. Mycket går att skylla på det rejält snåriga manuset. Efter fem huvuddelar och flera avstickare finns det så många trådar att hålla reda på att det bitvis är svårt att hänga med.
Precis som i de senare delarna i serien kan upp till fyra spelare uppelva kampanjen tillsammans. Och det är absolut att föredra. Det går bra att spela även på egen hand, men de datorkontrollerade medspelarna agerar inte alltid naturligt. De har exempelvis en ovana att gömma sig bakom dig, om du nu inte beordrar dem att attackera ett specifikt mål.
