Det här händer när samhället plötsligt kollapsar

Hur sannolikt är det egentligen är med en fullskalig samhällskollaps – och hur förberedda är vi? 

Vår värld är bräcklig. För även om vi i Sverige är förskonade från åtminstone återkommande naturkatastrofer är dagens miljöproblem och energifrågor ständigt närvarande. Samtidigt tycks vi längta efter domedagen mer än någonsin. Postapokalyptiska skildringar i populärkulturen har på senare år rönt enorma framgångar. Så vad är det som väcker vårt intresse?

– Egentligen finns det två förklaringsmodeller. Den ena är att det förekommer så många naturkatastrofer, pandemier och andra hot i medierna just nu och eftersom alla har tillgång till informationsflödet genom sina telefoner får man bilder väldigt snabbt. Det gör att vi tror att något är väldigt fel med tiden. Den andra handlar om vår stressiga vardagssituation. Vi längtar helt enkelt efter något mer naturligt, säger Herman Geijer, zombieöverlevnadsexpert och författare till boken Zombieöverlevnad: din guide till apokalypsen.

Herman Geijer
Från vänster: Zombie, Herman Geijer, författare och zombieöverlevnadsexpert.

Foto: Wikipedia/Bob Jagendorf/Frankie Fouganthin

Många klarar sig inte länge

Samtidigt är det, av förklarliga skäl, inte helt sunt att längta efter en stundande katastrof. Det moderna samhället vi lever i har många fördelar, men att just klara sig på egen hand utan saker som el och rinnande vatten tillhör inte dem. De flesta av oss har knappast kunskapen att skaffa mat och vatten helt på egen hand, särskilt inte om vi lever i, säg en lägenhet på Södermalm i Stockholm, där alla förnödenheter vi behöver finns inom räckhåll.

– Vid en kris handlar det om att ta hand om de fem grundläggande behoven: vatten, mat, värme, vila och trygghet. Vattnet kommer att sina ganska snart och därför bör man snabbt tappa upp vatten. Sedan gäller det att organisera sig med grannar och bygga upp kollektiva strategier. Mycket handlar om att hålla ihop och stötta varandra. Olika människor kommer att ha olika svårt för detta, säger Herman Geijer.

Han fortsätter:

– Det har skett en del förändringar på det här området genom historien. Under exempelvis kalla kriget fanns det en beredskap på ett helt annat sätt. Människor syltade och saftade själva, särskilt på landet. Samtidigt är människan väldigt anpassningsbar. Det har vi sett från inbördeskrig och olika katastrofer.

I händerna på myndigheterna

Om vi för en stund lämnar fantasifulla teorier kring att odöda börjar vandra i våra köpcentrumkomplex eller att supermakterna börjar bränna av atombomber ligger en stundande energikris nära till hands. Vi är trots allt i stort behov av el, och om den försvinner kan det snabbt bli väldigt kritiskt.

När vi frågar Tony Abaji, projektledare på enheten för trygg energiförsörjning hos Energimyndigheten, om saken förklarar han att vid ett sådant scenario gäller det att myndigheternas respektive funktioner fungerar hyfsat väl. De kritiska instanserna, som exempelvis sjukvård, har redan idag en beredskapsplan för ett eventuellt längre avbrott.

Tony Abaji
Tony Abaji, projektledare på enheten för trygg energiförsörjning hos Energimyndigheten.

Om vi tar ett äldreboende som exempel: Vad händer med de äldre som bor där om elen plötsligt skulle försvinna? Och hur långt tid tar det innan det blir kritiskt? I just ett sådant fall vore det rimligt att anta att äldreboendet har reservström, alternativt att man kvickt kan transportera de äldre till någon plats där det finns ström.

– Vilken beredskap du som individ behöver ha handlar helt om vilka behov du har. Bor du ensam kanske du kan klara dig längre, men har du små barn har du även deras behov att tänka på. Äldre och sjuka människor är generellt sett mer känsliga vid el- och värmeavbrott än fullt friska, säger Tony Abaji.

– Kommunen har ansvar för att alla som vistas där inte ska fara illa. Men det kommer inte finnas resurser för att hjälpa alla och därför måste den enskilde ha en viss förmåga att kunna klara sig själv.

På samma gång kan det skilja en hel del mellan de olika kommunerna. Mer resursstarka storstadskommuner har fördelen att de har just större möjligheter, mer personal och i många fall bättre infrastruktur.

– Vi har sett att större kommuner generellt sett har en bättre krisplanering medan det ser lite sämre ut i de mindre kommunerna, där man kanske inte har lika mycket resurser att satsa. En stor del av denna planering vilar på kommunernas beredskapssamordnare och i de mindre kommunerna är dessa ofta en trång resurs, säger Tony Abaji.

Med det sagt: att befinna sig i på landsbygden vid en stundande katastrof kan vara en fördel. Där kan husen vara utrustade med öppna spisar och annat, och framför allt är det troligt att vattnet inte förorenas lika snabbt. Det låter alltså som att vi borde vara oroliga för en stundande apokalyps – oavsett vad den bygger på och var i landet vi råkar befinna oss.

State Zero
Stockholm efter apokalypsen i Andrée Wallins kortfilm State Zero. Se filmen här.

Lärt oss av tidigare incidenter

Målet är från myndigheternas sida högt satt. Var och en av oss ska kunna klara sig i 72 timmar utan hjälp från myndigheter, i händelse av kris. Och kanske kan det gå vägen. Sverige har ändå gått igenom några större kriser med blandat resultat, och vi borde därmed ha lärt oss den hårda vägen.

– Överlag har vi väldigt robusta system, det händer sällan större avbrott i Sverige. Men skulle det bli ett större elavbrott, under låt säga en hel vecka i en region mitt under en kall vinter, då skulle det kunna innebära stora problem för de som drabbas. I Sverige har vi inte tillräckligt med erfarenhet av att hantera så långa avbrott under sådana omständigheter.

– Det är därför viktigt att vara förberedd, så att man inte drabbas mer än nödvändigt. Vi lärde oss mycket av stormen Gudrun. Idag är de stora elbolagen betydligt bättre på att underhålla ledningarna och även gräva ner dem i backen om det är möjligt. Numera är också alla konsumenter berättigade till ersättning efter 12 timmars sammanhängande elavbrott, och vi har en lag som säger att ett elavbrott inte får vara längre än 24 timmar. Men det garanterar ju inte att det inte sker i alla fall.

Herman Geijer håller med om att Sverige kan dra nytta av tidigare katastrofer. Förutom stormen Gudrun nämner han både tsunamin 2004 och skogsbranden i Västmanland under 2014 som incidenter där samhället har tagit lärdomar. Trots det är han inte helt till freds med beredskapen.

– Samhället är extremt sårbart idag. Allt handlar om att göra snabba vinster, och det har lett till att det inte finns några stora lager att ta av. Det vi behöver finns istället på vägarna. Just livsmedelsförsörjning kommer bli problematisk vid ett längre elavbrott eftersom infrastrukturen slås ut. På den punkten är Sverige inte bättre än andra länder, säger han.

Hur kan vi bli bättre då?
– Jag tror vi behöver planera mer långsiktigt och se på vilka behov det finns. Nuvarande system är bra när vi försöker skapa tillväxt, men det är sårbart om det händer något. En stor del av samhället skulle kollapsa, och de som kommer att drabbas hårdast är de som har det svårast.