Det har aldrig varit så svårt att komma undan med ett brott som i dag. Eller ja, i alla fall att försöka dölja spåren av brottet. Den tekniska utvecklingen går som bekant i rasande fart och det gäller även kriminaltekniken. När man tittar på vissa tv-serier och filmer får man dock inte helt oväntat en något optimistisk bild av hur långt utvecklingen verkligen gått. Men som vi ska se är många av de tekniska hjälpmedel som visas inte alls så orealistiska som man kan tro, det är snarare hur de används experterna vi talat med har synpunkter på.

CSI drog igång intresset

Serien som startade den stora våg av brottsplatsrelaterade polisdramer vi sett det senaste decenniet är såklart ”CSI: Crime Scene Investigation” som började sändas år 2000. Till dags dato har serien sänts i hela 317 avsnitt och fått två spinoff-serier i CSI: Miami och CSI: New York. Därefter har vi sett ett antal serier där kriminaltekniken spelar större eller mindre roll men alltid finns med som en självklar del i seriens dramaturgi. I CSI är huvudpersonerna multiexperter med en övermänsklig slutledningsförmåga och där har vi det första problemet: i de flesta skildringar av kriminalteknik på film och tv är det samma personer som gör allt i en brottsutredning, vilket inte stämmer med verkligheten:

– Det finns inte någon som kan göra allt från brottsplatsundersökning till labbundersökning till rättssal, säger Sabine Rütten på Statens kriminaltekniska laboratorium, SKL.

Sabine Rütten
Sabine Rütten.

– Det finns så många områden som kräver expertkompetens och en och samma person kan inte ha expertis inom alla områden. På SKL är det ju för det mesta naturvetare och civilingenjörer som jobbar, inte poliser. På brottsplatsen jobbar kriminaltekniker, de skickar tillsammans med utredaren prover till vårt labb som vi undersöker. Det som faller ut värderar vi men själva bevisvärderingen och hur man ska väva ihop det med vittnesvärderingen är domstolens uppgift.

Allt man gör på film går att göra

När det gäller labbutrustningen är den största skillnaden mot verkligheten inte främst vad man faktiskt kan göra i labbet. Många av de avancerade analyserna på film och tv av spår funna på brottsplatser är fullt möjliga även i verkligheten. Att analysera glasskärvor med svepelektronmikroskop är inget ovanligt, inte heller att identifiera okända substanser som misstänks vara narkotika med exempelvis masspektrometer. Den största skillnaden är i stället hur enkelt det är att få fram användbara resultat av testerna. Och hastigheten förstås.

– Det vanligaste felet är att de förenklar verkligheten, säger Leif GW Persson, kriminolog och författare. Du tar inte ett dna-prov och knappar in på din dator och så dyker det upp en bild på en misstänkt. Och även om vederbörande finns i ett dna-register så är det en betydligt mer omfattande process. Men man ger avkall på realismen för att skapa en visuellt bättre historia.

Leif GW Persson
Leif GW Persson

Hur snabbt det går att få fram provresultatet beror det mycket på vilka olika tester man ska göra på materialet, säger Sabine Rütten på SKL:

– Man måste tänka på att göra det i rätt följd. Man kan inte samtidigt behandla materialet för dna-profil och fingeravtryck. Vi måste ta hänsyn till vad vi vill få fram och vilka undersökningar som ska köras.

– Dna-analyser är dessutom inte likadana, fortsätter hon. När man kör personprov (testar en person genom att topsa personen i munnen, reds. anm.) kan provet ta en till två dagar. Men tar man prov från en brottsplats kan det ta längre tid. Man kanske kör en analys, men får ofullständiga profiler, det vill säga man får något som man inte kan tolka och använda. Då kanske man måste rena provet och göra om. I sådana fall kan ärendet ta flera veckor.

Leif GW: Överskatta inte tekniken

Leif GW Persson tycker att dna är ett välkommet tillskott i verktygslådan, men att många överskattar dess betydelse, i alla fall när det gäller potentialen i dagens dna-teknik:

– Dna svarar för en ganska liten del av uppklarningen, det handlar om några procent. Men i en framtid kan det bli allt viktigare, tekniken går framåt. Det är inte alltför avlägset att man genom dna ska kunna ge signalement på folk, kanske skapa fantombilder. Det kan till och med hända under min livstid.

Dna-testning dök upp på listan över kriminaltekniska verktyg för drygt 30 år sedan och har inneburit en stor hjälp för att knyta en person till en plats, ett föremål eller en annan person. Kent Rosengren är kommissarie på Rikspolisstyrelsen och har arbetat med kriminalteknik sedan 1992. Han säger att dna-tekniken är det enskilda hjälpmedel som mest påverkat arbetet:

– Det har blivit en faktor att räkna med, och det utvecklas fortfarande. I dag kan man med ett fåtal celler direktidentifiera personer om vederbörande är lagligen registrerad som dömd eller misstänkt för brott, det är väldigt effektivt.

”Lagligen registrerad” innebär i det här fallet att dna-prov har tagits av personen om den är dömd eller medverkar i en utredning. I dag finns mellan 120 000 och 130 000 personer i dna-register och ungefär lika många i fingeravtrycksregister. Men dessa register gallras hela tiden allteftersom personer avskrivs ur utredningar eller försvinner ur Rikspolisstyrelsens belastningsregister, vanligen tio år efter avtjänat straff.

– Kriminalteknik är att jämföra spår från brottsplats med referensmaterial, säger Kent Rosengren. Blod som hittats på brottsplatsen ska jämföras med någons dna-profil till exempel. Generellt har vi fått datorstöd till många jämförelser. När jag började var det i mångt och mycket manuella jämförelser. I dag lägger man in brottsplatsmaterial som spår och jämför med dömda eller skäligen misstänkta och så får vi en matchning.

Matcha register viktig del

Över huvud taget har samarbeten kring olika register spelat en stor roll för brottsbekämpningen, berättar Kent Rosengren:

– Vi har en allt större europeisk samverkan där du i dag kan söka efter fordonsdata i nästan alla medlemsstater. Med dna började vi för ett år sedan koppla upp oss mot register i andra länder. När det gäller fingeravtryck är det inte i gång än, men under hösten kommer vi att bli klara med att koppla vissa länders databaser mot våra. Jag har stora förhoppningar om att det ska hjälpa oss med den gränsöverskridande kriminaliteten.

Kent Rosengren framhåller även den digitala teknikens framsteg, inte minst digitalfoto:

– Den digitala bildens inträde har förenklat oerhört mycket för oss. Förr var det klipp och klistra med fotolim. I dag kan man redigera bilder och förstora upp detaljer. Ett brottsplatsundersökningsprotokoll i dag är betydligt lättare att producera.

– Den digitala tekniken gör också att det går att skapa större bilder och bättre visualisera brottsplatsen. Vi kan till exempel videofilma i 3d och skapa en nästan interaktiv brottsplats. Sedan kan jag gå in i datorn och bläddra bland det jag vill visualisera.

IT allt viktigare källor till bevis

Den yngsta grenen av kriminaltekniken är it-forensik, alltså att ta fram spår ur digitala enheter som datorer och mobiltelefoner, men även att identifiera okänd elektronik som kan visa sig vara till exempel skimmingutrustning. Det var först under början av 2000-talet som metodikerna inom it-forensiken började standardiseras. På SKL började man med it-forensik år 2000 och ser i dag hur antalet ärenden ökar för varje år.

– Det växer för att det finns digital teknik i varje hem, säger Sabine Rütten, och snart finns inte något brottssammanhang där det inte ingår någon digital utrustning. Oavsett om man har använt den digitala utrustningen för att begå själva brottet eller för att styrka vittnesuppgifter behöver man ta fram information från dem.

Det vanligaste ärendet rör hårddiskar och andra typer av lagringsmedier. Det kan handla om att få ut chattloggar, mejlkonversationer och annan kommunikation mellan offer och misstänkta förövare. En viktig del i processen är att inte modifiera ursprungsmaterialet, därför görs inga undersökningar på datan innan den har speglats till en extern enhet. Speglingen görs vanligtvis med hjälp av en forensisk disk-controller som omöjliggör skrivning till ursprungsmaterialet.

– Vi ser ju att det är den yngsta kriminaltekniken och det tar alltid en stund för metoderna att utvecklas, särskilt när man får in nya prylar och inte vet hur man kommer att jobba i morgon, säger Sabine Rütten. Fingeravtryck och handskriftsanalys har funnits i över hundra år och även om de också utvecklas så är det inte riktigt i samma takt som it-forensiken.

Hur ser framtiden ut?

När han får frågan om en framtida kriminalteknisk drömpryl hoppas Kent Rosengren på ett tekniskt hjälpmedel som skulle kunna underlätta arbetet på brottsplatsen:

– En handhållen liten fältskanner som kan detektera fingeravtryck och samla dna och annat direkt på brottsplatsen så att kriminalteknikerna får in spår direkt. Redan nu finns portabla dna-analysmaskiner som kan ta fram en profil på under en timme.

Leif GW Persson betonar dock vikten av att sätta kriminaltekniken i sitt rätta sammanhang:

– Folk har en väldig övertro på tekniken. Det viktiga är den samlade bild man kan få genom en teknisk undersökning. Men framför allt handlar det om gammaldags hederligt polisarbete, att höra folk som varit inblandade och kartlägga offrets historia. Det är det som genererar uppklarning.

Läs även: