Titel: Whiplash
Genre: Drama
Speltid: 107 minuter
Premiär: 2014
Tjänst: Viaplay

Damien Chazelle, som tidigare regisserat The Last Exorcism Part II, tar sig an sin musikfilm Whiplash som vore det ett skräckfilmsprojekt. En virveltrumma introducerar filmtiteln innan kameran fångar in sitt byte i slutet av en lång och mörk korridor och mödosamt inleder jakten.

Missa inte: Exklusiv intervju med superhjälten Luke Cage

Det är förstaårseleven Andrew Neiman (Miles Teller) som är bytet. Storvulen och fylld av höga ambitioner om att bli nästa stora jazztrummis i stil med Buddy Rich och Elvin Jones, sitter han i övningslokalen på den fiktiva musikskolan Shaffer och bankar på trumskinnen.

Whiplash

Rovdjuret som befinner sig längre ned i korridoren, är den passionerade och temperamentsfulle orkesterledaren Terence Fletcher (JK Simmons), dirigenten för skolans mest målinriktade storband. ”Vet du vem jag är?”, säger Fletcher då han i öppningsscenen framträder i dörröppningen. Det gör Neiman naturligtvis. ”Varför slutade du att spela”, frågar han, varefter Neiman drar igång ett solo för att imponera på den åldrande musikläraren som buttert säger ”Och ditt svar på frågan är att uppföra dig som en uppskruvad leksak?”.

Orkesterledaren som driver på sitt storband som en exercisinstruktör inom militären, är nästan omöjlig att ha att göra med. Det upplever Neiman själv då han, efter att ha blivit uttagen till Fletchers jazzgrupp, får gå igenom den ena prövningen efter den andra. En till synes trevlig pratstund förvandlas till verbal förnedring i övningslokalen, och när Neiman tror att han avancerat till förstavalet hittar Fletcher nya sätt att sänka sin unga talang. Talangtävlingar blir till ansträngande och offentliga mardrömmar som övergår till rena tortyrsessioner, där isvatten och flera paket plåster inte räcker för att skydda de bultande händerna och det plågade psyket.

Whiplash

I sin jakt på bekräftelse struntar Neiman i allting annat. Kärestan Nicole (Melissa Benoist), en söt flicka som han efter många om och men tagit mod till sig att bjuda ut, visar han på dörren. Hennes drömmar är inte stora nog, hennes ambitioner inte lika kristallklara. Hon har blivit ett irriterande hinder. Även de regelbundna biografbesöken med fadern läggs på hyllan. Allt handlar om musiken, om att vara en del av den inre kärnan i Fletchers storband.

Whiplash kan låta som vilken sport- och musikfilm som helst, som Hollywood spottat ur sig de senaste åren, men den är något helt annat. Scenerna där Fletcher låter piskan och föraktet vina över eleverna har en actionfilms tempo och klippning. Ångesten hänger tung i luften i den mörka lokalen, där alla orkestermedlemmarna flackar med ögonen, tittar ned i marken och bryter ihop när orkesterledaren tittar i deras riktning. ”Vad fan sitter du och glor ned i golvet för? Det ligger inte en chokladkaka där!”, skriker han till en överviktig orkestermedlem som sedan släpar sig ut genom dörren för att aldrig återkomma.

Whiplash

Damien Chazelles film, som sägs bygga delvis på egna upplevelser från Princeton där han själv spelade trummor i en orkester, är inte en uppbyggande feelgood-jazzfilm. För även med en grund av utmärkt musik, från bland andra Juan Tizol samt titelnumret Whiplash av Hank Levy, så vill den något mer. Där finns berättelsen om hur det är att slitas mellan två fadersfigurer, den biologiska blödiga och eftergivna och den hårda och kärlekslösa, och inte minst berättelsen om hur långt man är beredd att gå för sina drömmar.

Whiplash är en alldeles utmärkt film med ett stramt tillrättalagt bildspråk med massor av bett i, knivskarpa repliker och ett vansinnigt övertygande skådespeleri från både JK Simmons och Miles Teller, även om den förstnämnde ofta stjäl showen och rättvist belönades med en Oscar för sin tolkning. Missa inte denna lilla filmpärla! 

Stream Sverige
Nytt nummer av interaktiva magasinet Stream Sverige – laddas ned gratis på App Store eller Google Play.
Betyg 5 av 5