Det är ont om nybörjarvänliga fightingspel nuförtiden. Arkadklassikern Street Fighter II fångade 1991 en hel spelvärld med dess relativt enkla kontrollschema och lilla, men samtidigt variationsrika och välbalanserade, karaktärsgalleri. Sedan dess har den japanska utvecklaren Capcom följt upp succén med ett antal uppdateringar, sidospår och två riktiga uppföljare. Utan att gräva alldeles för djupt kan vi lugnt konstatera att den stora massan glömdes bort längs vägen allt eftersom spelen blev mer komplicerade.
Missa inte: Doom-pepp – så minns vi superklassikern i dag
Kanske är det anledningen till den minimalistiska stilen som präglar Street Fighter V. Allt det överflödiga har nämligen skalats bort för att skapa en mer enhetlig arkadkänsla. Här syns inga långa introsekvenser eller flashiga menyer så långt ögat når. Tillbaka till rötterna – helt enkelt.
Antalet kombattanter har denna gång reducerats till sexton från att ha varit över fyrtio till antalet i föregångaren (expansioner inräknade). Här har Capcom valt att inkludera populära ikoner som Ryu, Ken, och Chun-Li men även passat på att återinföra mindre kända karaktärer från seriens 25-åriga historia. Militären Charlie Nash och den jättelika utkastaren Birdie, båda från subserien Street Fighter Alpha, gör storstilade återkomster i del fem. Självklart får vi även helt nya bekantskaper att bråka som – där den bokstavligen giftige F.A.N.G. utmärker sig allra mest med en stil vi hittills inte beskådat i fightingspel. Även de äldre karaktärerna har uppdaterats med nytt artilleri, vissa till den grad att det är som helt nya upplevelser. Överlag är utbudet tillräckligt varierat och det finns något för alla smaker.
Spelmekaniskt kan Street Fighter V närmast beskrivas som en återgång till simplare tider. Krångliga knappkombinationer är numera ett minne blott. Istället bjuds vi överlag på allsidiga kommandon – utmärkt för den som vill lära känna karaktärernas olika stilar bättre. Borta är även alla otaliga super- och ultra-attacker till förmån en enstaka ”Critical Art”. Den andra nyheten, mätaren ”V-trigger” kan liknas vid en hämndfunktion med olika utgång beroende på vald karaktär. Färre funktioner innebär att vi istället kan fokusera på ett mer offensivt spelande vilket märks i såväl matcher mot datorn som mot mänskliga spelare. Den gentemot föregångaren ännu tajtare kontrollen och det snabbare tempot är som grädde på moset och får konkurrenterna att kännas föråldrade.
