Nathan har byggt en AI-robot som han döpt till Ava och som han valt att ge en attraktiv kvinnas ansikte, men en robots kropp. Nathan vill att Caleb ska genomföra ett så kallat Turingtest, som ska kontrollera robotens förmåga att övertyga testaren om att den är mänsklig. När Caleb blir allt mer fäst vid Ava leder det till ett triangeldrama som gör tillvaron i huset allt mer komplicerad.
Trots AI-temat är det här ingen actionfilm. De visuella effekterna är inte lika spektakulära som i många storslagna science fiction-filmer men lika imponerande i sin mer minimalistiska inramning. Historien berättas i ett lugnt tempo, emellanåt blir det till och med lite väl långsamt och en smula långtråkigt. Men steg för steg byggs spänningarna upp mellan de som befinner sig i det välövervakade huset.
Den psykologiska upptrappningen är fängslande att följa tack vare goda skådespelarprestationer av Gleeson och i ännu högre grad Isaac och Vikander. Den sistnämnda jobbar med små subtila nyanser när hon blandar robotliknande rörelsemönster med mänskliga gester och suddar ut gränsen mellan robot och människa. Men det är slutet av filmen som verkligen griper tag och som sätter igång ett virrvarr av tankar, oavsett vad man tycker om utgången. Att dissekera de sista minuterna vore att spoila hela filmen, men det är intressant att perspektivet plötsligt skiftar och att filmens titel hamnar i ett annat sken.
