Bland nyheterna i denna upplaga märks möjligheten att avrätta fiender från nära håll. När fiendernas hälsa börjar nå kritiska nivåer kommer de att börja lysa, och då kan du passa på att avsluta dem på diverse kreativa sätt. Ser man det negativt går det att hävda att det här är en tråkig anpassning till dagens actionspel, och något som gör Doom enklare än vad det behöver vara (bland annat tar du ingen skada under avrättningarna). Det må så vara, men samtidigt är det ett system som gör att striderna får välbehövlig variation – om inte annat ser det förbannat läckert ut.
Samma sak genom hela spelet
Ironiskt nog dras Doom även ner av sin bakåtsträvande design. Upplägget bygger nämligen uteslutande på att du behöver ha ihjäl x fiender i ett rum för att ta dig vidare till nästa, och även om striderna är grymt underhållande blir designen efter några timmar lite väl enahanda. Det är inte först förrän mot slutet, när ett antal bossfighter introduceras, som konceptet varieras. De är å andra sidan otroligt välgjorda men alldeles för få.
För att gnälla ytterligare är det främst i kampanjen som Doom imponerar. Onlineläget är en blandning mellan det supersnabba Quake och det lite långsammare i Call of Duty – utan att vara lika galet som det förstnämnda eller lika polerat som det sistnämnda. Samma mekanik som får striderna i kampanjen att kännas både välregisserade och frenetiska blir här helt enkelt lite intetsägande. Med det sagt är det fortfarande underhållande att panga på mänskligt motstånd, bara inte fullt lika mycket som hos de tyngsta konkurrenterna.
