Viktor Eriksson

Spel

2016-05-25 13:16

Recension: Stekheta Overwatch äntligen här – och vi är fullständigt golvade

Item: Overwatch
Rating: 8

Blizzards första helt nya spel på 18 år är äntligen här. Vi bjuder på Sveriges största recension av Overwatch.

Det hade varit kul att veta vad för slags heligt prästerskap som Blizzard lyssnade på för att bestämma sig att 2016 var året då de äntligen skulle släppa ett helt nytt spel. Inte en uppföljare, inte ett spel baserat på gamla omstuvade licenser, utan något som ingen hade sett förut. Senaste gången det hände var 1998 och spelet hette Starcraft. Nu är det 18 år senare och spelet heter Overwatch.

Missa inte: Episka Total War: Warhammer sjuder av liv och (o)död

En spänd förväntan har rådit sedan Overwatch utannonserades på Blizzcon under 2014. Inte nog med att Blizzard gör ett onlineactionspel, de använder sig dessutom av de bärgade resterna från den nedlagda jättesatsningen Project Titan, ett icke färdigutvecklat onlinerollspel tänkt att följa i fotspåren av självaste World of Warcraft.

Redan innan Overwatch släpptes har spelare under två års tid hajpat sönder dess karaktärer, sjungit betans lov och rullat ut röda mattan fram till sina datorer och konsoler inför Blizzards återkomst. Och nu när det äntligen är här finns ju risken att allt skall sluta i besvikelse. Istället blir det snabbt tydligt att Overwatch är ännu ett modernt Blizzard-spel, på gott och ont. Något förutsägbart men samtidigt oerhört polerat och tajt designat.

Strömlinjeformad modell

Likt kortspelet Hearthstone, onlinebaserade Heroes of the Storm och, i viss mån, World of Warcraft, tar Blizzard med Overwatch återigen en nischad genre, här den lagbaserade och familjevänliga förstapersonsskjutaren och anpassar den till en större publik. Ett affärsmässigt snilledrag som tjänat Blizzard gott de senaste åren och säkerligen kommer göra det även nu. Om det gör spelvärlden bättre återstår att se.

Vad som är intressant med Overwatch är att dess anslag nära på tycks viktigare än själva spelandet. Sedan utannonseringen har Blizzard framför allt lyft fram de 21 spelbara karaktärerna och deras olika förmågor. Jämför vi med andra spel så är det lätt att förstå varför, för Blizzard har lyckats få till någon slags homerun vad gäller just karaktärerna. De fullkomligt sjuder av personlighet och variation och är fyllda av smarta och kreativa idéer.

Givetvis finns det mycket här som egentligen är omgjorda varianter av arketyper från modern populärkultur. Exempelvis har vi svårmodiga samurajer, cyborgsoldater, änglar, demoner, cowboys, mutanter, mechrobotar och dvärgar som bygger saker. Däremot är Blizzard smarta nog att skruva till karaktärerna tillräckligt mycket för att de ska kännas som färska idéer. Överraskande ofta lyckas de med detta genom något så enkelt som att aldrig låta saker som kön och nationalitet avgöra vad en karaktär kan och inte kan vara. Modernt och välkommet.

Flera lysande karaktärer

I vissa fall får Blizzard till riktiga fullträffar, som spelets maskot Tracer, som känns nyskapande och smart i allt från hennes karaktärsdesign – och som kombinerar en fartgalen andra världskrigetpilot med en tidsresande superhjälte. Vi har nog aldrig sett något som liknar hennes förmåga att backa tiden, vilket används både som en läkningsförmåga så väl som något som kan omplacera henne geografiskt för att skapa bakhåll. Tracer är ett av många exempel på Overwatch design när den är som allra bäst.

Sedan finns förstås karaktärer som Bastion, en naturälskande mördarmaskin tillika en sämre kopia på roboten i Studio Ghiblis Laputa. Bastion är dessutom utrustad med en oerhört campvänlig minigun. Något som gör karaktären så överdrivet kraftfull att det inte sällan känns som att “Play of the Game” egentligen borde heta “Bastion of the Game”. Karaktären är verkligen inget som har sönder spelet på något sätt, men det bör understrykas att alla som spelar som Bastion helt klart är dåliga människor, skämt åsido.

Hjätarna utgör navet i det snurrande expanderande universumet som företaget hoppas på att bygga upp kring spelet. De är huvudanledningen till att vi skall vilja komma tillbaka.

Tidlös grafik – och annorlunda upplägg
Här måste ett särskilt omnämnande gå till animatörerna som gjort ett sådant hästjobb med att ge varenda karaktärer så mycket personlighet (för Gud vet att den inte kommer från de där hiskeligt skrivna Youtube-filmerna) och plockat fram en så rik och mångsidig estetik som utan omsvep kan innehålla allt från ödestyngda soldater och cowboys till en rar gorilla i glasögon. Att den därtill ger grafiken en tidlös kvalité och gör spelet tillgängligt för en rad olika starka datorer och spelkonsoler är förstås en välkommen “bonus”.

För sett till matcherna (hör och häpna, vi skall faktiskt prata om själva spelandet också) finns det förvånansvärt lite som sätter klorna i spelarna. I Overwatch låser du nämligen inte upp något material som direkt påverkar spelet. Det finns inga extra karaktärer, inga perks, vapen, nya förmågor eller liknande att samla ihop. Du har allt från början och du spelar för att ha roligt och för att bli bättre. Belöningarna begränsas till små personliga uttryck du låser upp i form av segerposer, repliker och kläder. Dessa små belöningar går även att köpa för pengar via mikrotransaktioner i form av kistor med slumpmässigt innehåll.

Upplägget gör att vi dels starkt respekterar Blizzards beslut att släppa ett bra och färdigt spel från början, dels ser fram emot vad Overwatch framtid kommer innehålla. Inte minst för att Blizzard sagt att framtida karaktärer och banor skall vara kostnadsfria. Men även om spelandet är väldigt bra, så finns det inte så mycket annat som håller oss kvar. Redan efter vår tid i betan kände vi oss helt ärligt rätt nöjda. Prislappen på omkring 500 kronor känns rimlig, men också rätt saltad.

Lagspel i fokus

I matcherna väljer du en av 21 stycken hjältar och tar sedan del i eldstrider där två lag om sex personer vardera ryker samman. Det handlar om att växla mellan anfall och försvar för att ta över eller skydda olika kontrollpunkter. Inget konstigare än så. Det finns inte ens ett påklistrat death match-läge, Overwatch är avskalat och supertydligt gällande vad det handlar om. Det vill vara spel som lagsport i ordets sanna bemärkelse.

Här råder en enorm skillnad på ett lag där spelare lojt leker actionhjälter och ett lag som koordinerar sina attacker och förmågor med varandra, varav det senare alltid vinner. Overwatch absoluta guldgruva ligger i hur många olika konstellationer av intressanta och roliga lag det finns och hur snabbt en match kan förändras tack vare det. Inte minst för att spelare kan byta mellan hjältar mitt under en match och till och med spela samma hjältar. Det kommer leda till en del skogstokiga och tveksamt framgångsrika taktiker om du spelar med kompisar. Kom bara ihåg att säga upp bekantskapen med personen som föreslår att alla spelar som Bastion.

Allt är därtill väldigt pedagogiskt och lätt att ta till sig. Alla karaktärer tillhör uteslutande en av fyra klasser i form av anfall, försvar, tank och support. Blizzard har till och med varit smarta nog att sätta betyg för hur svåra de är att spela. Lagen får till och med hjälpsamma råd om sina tillkortakommanden, om det saknas en viss spelartyp.

En ny megahit att vänta

I vanlig Blizzardtradition bäddar det för ett spelsystem som är tillgängligt för M3 rekommenderar många olika sorters spelare, samtidigt som det saknar förmågan att nå de riktiga höjderna vad gäller djup och engagemang. Här finns gott om bra och kreativa idéer, men för det mesta handlar det om remixer av beprövade element som polerats till perfektion.

Vi förstår att det kan låta som ett märkligt klagomål att ha, men i slutändan handlar det om att Blizzard helt enkelt prioriterar att nå många spelare som möjligt. Genrefantaster skall alltså inte vänta sig någon större revolution medan nybörjare rentav kan vänta sig ett nytt favoritspel. Och Blizzard kan förstås vänta sig ännu jättehit.