Hajpade No Man's Sky är poänglöst, variationsfattigt och...helt underbart

Sällan har väl ett spel fått lika mycket hat som påkostade No Man's Sky. Och vi förstår ingenting.

Få spel har fått internet att koka lika mycket som No Man’s Sky. I nuläget, bara några dagar efter lansering, har titeln 4.9 i användarsnitt på betygssamlingssajten Metacritic. En anmärkningsvärt låg siffra med tanke på att No Man’s Sky samtidigt är ett av årets mest hajpade spel.

Anledningen till de låga betygen? Folk känner sig lurade.

För att förstå hatet behöver vi backa bandet till 2013, när No Man’s Sky först visades upp. Där och då snackades om ett spel där du som upptäcktsresande skulle få möjligheten att resa runt i ett slumpgenererat universum med miljarder av olika planeter. Det lät som det perfekta spelet för alla oss som någon gång placerat "astronaut" bland våra livsmål.

Upptäck och samla

I teorin är det också precis det No Man’s Sky är. Inledningsvis placeras du på en planet med målet att samla ihop tillräckligt med resurser för att laga ditt trasiga rymdskepp. Så snart det är gjort går det att flyga iväg till andra planeter, där nya resurser, djurarter, växter, rymdstationer och föremål finns att upptäcka.

De givna målen är frånvarande. Faktum är att du själv, vid sidan av några få enstaka uppdrag, bestämmer vad du ska göra härnäst. Och det är också den speldesignen som har blivit en sådan vattendelare.

För det går verkligen att vara elak mot No Man’s Sky. Konceptet går att beskriva som om Minecraft hade förlagts i sci-fi-miljö, skalat bort alla möjligheter att bygga saker och helt slopat delen med interaktion mellan spelare. Det enda du gör är egentligen att leta resurser för att få fler förvaringsplatser i din utrustning och på så sätt kunna samla ännu mer saker. Variationen är obefintlig. De enorma ytorna i kombination med de otydliga målen gör att det är extremt svårt att få en uppfattning om vart du bör bege dig härnäst. Inventory-systemet är ett helvete att förstå sig på. Poänglöst, skulle någon kalla det – och det är svårt att argumentera mot.

Lätt att falla för konceptet

Men det är just den kompromisslösa designen som är styrkan med No Man’s Sky. Få spel lyckas få oss så exalterade över så lite. Som när vi efter flera timmar av slit kan uppgradera vårt lilla skepp och flyga iväg till ett nytt solsystem där planeterna innehåller vatten, grönskande skog och klarblå himmel. Visserligen tröttnar vi efter några timmar, men No Man’s Sky ligger alltid där och gnager i bakhuvudet – och snart sitter vi där igen och försöker bygga upp ett vettigt försvarssystem för att kunna besegra de elaka M3 rekommenderar rymdpirater vi stötte på senast. Det finns alltid något nytt att bygga, alltid nya fantastiska platser att besöka.

Efter att ha skjutit oss trötta på Doom, och upplevt samma matinéäventyr för fjärde gången i Uncharted 4: A Thief’s End är det otroligt välkommet med en utvecklare som går sin egen väg och som vägrar att anpassa konceptet efter vad resten av världen vill ha.

Straffet för det är tydligen 4.9 på Metacritic. Ridå.