Regnet smattrar tungt mot rutorna och bilens motor mullrar dovt. Folsom Prison Blues spelas på radion. Fotgängarna på trottoaren skyndar sig hemåt för att söka skydd från ovädret, medan en grupp poliser står och trycker under markisen till ett café. Problemet är att personen, en högt uppsatt knarklangare, som ska få sina fiskar varma är inne på just det caféet. Turligt nog finns det en bakdörr som enkelt kan brytas upp.


Bild 1

Ett blankt blad

Året är 1968 och platsen New Bordeaux, en stad inspirerad av New Orleans i den amerikanska södern. Huvudpersonen Lincoln Clay har precis kommit hem från Vietnam-kriget, där han bland annat tjänstgjorde med ett specialförband.

Eftersom Lincoln växte upp i gängkriminalitet faller han dessvärre snabbt in i gamla spår och blir indragen i ett spektakulärt rån. Rånet lyckas men när bytet ska fördelas blir han och hans vänner förrådda. De lämnas att dö i en brinnande lokal, men Lincoln lyckas överleva attacken och vägen mot hämnd med stort H är utstakad.

Hämndhistorien som följer är välskriven och förmedlas på ett smart sätt via välgjorda och spännande filmsekvenser som bland annat blandar in verkliga foton och filmer. Det är lätt att bli engagerad och känna medkänsla för huvudpersonen och de karaktärer han stöter på. Till och med sidokaraktärer får oväntat mycket kött på benen. Mafia 3 imponerar helt enkelt en hel del när det kommer till storyn.


Bild 2

En stad fylld med liv, charm och rasism

Den inlevelse som storyn skapar får ett ytterligare lyft av den smått fantastiska inramningen. Staden är fylld med livfulla detaljer och det är stort nöje att utforska miljöerna. Folk trängs på gatorna, poliser håller till på caféer och butiksägare sköter om sina små butiker. Det är till och med riktigt mysigt att vandra runt i staden och bara supa in stämningen. I alla fall i de flesta av kvarteren, vissa områden är inte lika välkomnande.

Ett annat, ganska vågat, inslag som ökar inlevlsen är den rasism som ofta är väldigt påtaglig. Eftersom huvudpersonen är en mörkhyad man och äventyret utspelar sig i den amerikanska södern under slutet av 60-talet är det inte direkt snälla ord som sägs. Dessutom gör små detaljer mycket för stämningen; polisen kommer snabbare till rikare områden, kvinnor håller hårt i sin handväska när Lincoln går förbi och mörkhyade är inte välkomna i alla butiker eller fik. Även om rasismen säkerligen var ännu värre på riktigt sticker inslaget verkligen ut i spelmediet.

Ljuva toner sätter stämningen

Spelets starkaste kort på stämningsfronten är det smått fantastiska soundtracket. Sällan har ett spel haft en så diger lista med riktiga klassiker, och som dessutom passar spelvärlden och stämningen perfekt. Vi kommer ständigt på oss själva med att inte vilja lämna bilen för att utföra ett uppdrag. Istället sitter vi kvar i värmen och njuter av The Animals, Otis Redding, Jefferson Airplane med mycket mera. Förbestämd musik används dessutom mycket väl i många mellansekvenser och i vissa uppdrag.

Missa inte heller att 2K snällt nog har lagt ut en spellista med spelets alla låtar på Spotify. Vi funderar starkt på att använda den spellistan som soundtrack oavsett vilket spel som sitter i konsolen.

Bild 3

Från en skurk till en annan

Nu var det var inte bra musik vi skulle ha, utan hämnd – och för att nå detta djupsinniga mål ska stadsdelar i New Bordeaux erövras. Precis som i många liknande titlar görs det genom att slå ut rivaliserande gäng och förstöra deras tillgångar. Det kan till exempel handla om att stänga ner en bordell eller förstöra droger. I realiteten handlar det om att förstöra föremål eller döda specifika personer för att nå en förbestämd summa. När summan är nådd kommer områdets storboss att uppenbara sig. När denne är utslagen är området ditt.

Ett för genren klassiskt upplägg som vanligtvis fungerar fullgott. Problemet är att i stort sett alla uppdrag i hela spelet kan sammanfattas på detta vis. Efter den utmärkta inledningen är hela äventyret en enda stor déjà vu-upplevelse. Det bjuds visserligen på ett par minnesvärda områden och kontrollen är fullt godkänd, men vad hjälper det när striderna mot de korkade gangstrarna framkallar gäspningar efter några få timmar. Det finns inte ens några valfria sidosysslor att underhålla sig med i den stora öppna världen. Allt handlar bara om att döda och förstöra tills målet är nått.

Kallblodig psykopat

Dessutom visar det sig snart att Lincoln inte en särskilt sympatisk karaktär. Hans berättelse må vara välskriven och vi känner en hel del för honom inledningsvis. Men ju fler brutala mord som utförs desto mer skeptiska blir vi till huvudpersonen. Det skjuts gängmedlemmar i mängder och vi får även utföra tortyr och hängningar.

Inte ens tysta angrepp mot ovetande vakter sker diskret. Istället vräks de omkull samtidigt som de får ta emot en mängd knivhugg. Det är visserligen möjligt att ändra dessa attacker till något mer barntillåtet i inställningsmenyn, men spelet klassar ändå knockade personer som döda.

Allt detta meningslösa våld gör att huvudpersonen snarare liknar en sinnesrubbad seriemördare. Och även om vi inte är särskilt kräsmagade i vanliga fall känns våldet i Mafia 3 betydligt mer påtagligt än i till exempel Grand Theft Auto och Saints Row. Gissningsvis beror det på att spelvärlden och karaktärerna är så pass välbyggda, vilket gör det än mer trist att deras karaktärer tappar all form av mänsklighet på grund av det extrema våldet.


Bild 4

Skavanker i fasaden

Tyvärr får Mafia 3 ytterligare spikar i kistan på grund av grafiska defekter och buggar i mängder. Mark försvinner, karaktärer studsar iväg och bilar går inte att köra. Lägg därtill buskar gjorda av stål, moln som rör sig i raketfart, ljuskällor som får fnatt och krockfysik från månen. Till och från saknas dessutom vissa texturer, något som knappast är positivt för den redan ojämna grafiken.

Vi stötte lyckligtvis inte på några spelförstörande buggar eller rena krascher, något som många andra har råkat ut för. Däremot har vi sett tillräckligt med konstigheter för att upplevelsen ska bli lidande.

Halvfärdig kriminalhistoria

I slutändan är Mafia 3 en oerhört splittrad upplevelse. Lika mycket som vi älskar musiken, staden och karaktärerna, avskyr vi buggarna, de korkade fienderna och alla fantasilösa uppdrag. Något står inte rätt till när vi hellre åker runt på stadens gator och nynnar till bilradions musik än att ta oss vidare i berättelsen. Dessutom är det trist att gangster-känslan lyser med sin frånvaro. Utan den propra stilen tappar spelet mycket av sin identitet och känns delvis som en blek Grand Theft Auto-kopia. Det är riktigt synd, för det finns flera delar i Mafia 3 som håller toppklass.


Fakta Mafia III

Format: Playstation 4, Xbox One, pc
Testat format: Playstation 4
Lansering: Ute nu
Pris: 600 kronor

plus

Musiken, musiken!
Suverän inramning
Smidig kontroll

minus

Samma uppdrag. Hela tiden.
Många grafiska och spelmässiga buggar
Onödigt våldsamt

Betyg 6 av 10