Så kom dagen till slut. Avtäckandet av Nintendo Switch markerar slutet på en era, en tid då Nintendo kämpat i motvind för att övertyga konsumenter om att spel över två skärmar är framtiden. Nu sitter de flesta Nintendofans förmodligen på högspänn och inväntar evolutionen av det som påbörjades med Wii U.
Men fram till lanseringen av Switch har vi två Wii U-släpp kvar innan det är dags att lägga på locket; The Legend of Zelda: Breath of the Wild, som vi korade till mest efterlängtade spel på E3 2016, och Paper Mario: Color Splash.
Då förstnämnda titel släpps simultant till båda konsolerna räknas Paper Mario: Color Splash som den definitiva svanesången för Wii U. Som serie i sig tillhör Paper Mario den lilla skaran Nintendoskapelser som aldrig riktigt hittat sin identitet, en ovanlighet i företagets annars digra katalog. De tidiga alstren var renodlade nybörjarrollspel, som trots sin något lättsamma ton hyllades av såväl fans som en enad kritikerkår. Men sedan drog serien iväg i andra spår och rollspelselementen försvann på köpet.
I Paper Mario: Color Splash har Nintendo delvis lyssnat på kritiken och tagit tillbaka en del av det som gjorde de första spelen helt magiska. Kvar är den charmiga, och obligatoriska, pappersgrafiken som i sin tvådimensionella enkelhet ändå förmedlar ett djup åt sidokaraktärerna i spelet. I vanlig ordning används den grafiska stilen för att illustrera handlingen samt problemen som uppstår under spelets gång.
Denna gång har den evige antagonisten Bowsers armé stulit färg från själva omgivningen, såväl från byggnader som från levande ting, vilket medför att allt runtom tappar liv och funktion. Som pappersversionen av Mario blir det då din uppgift att återställa allt genom att hamra vilt med den nya ”färghammaren”. Återställer du färgen på ett hus blir det återigen möjligt att gå in i, gör du detsamma på en av invånarna får de tillbaka livet varpå du får värdefulla tips eller liknande.
Men det finns såklart även ett stridssystem i det hela. Vid möte med fiender övergår spelet till en särskild stridsscen, precis som i andra japanska rollspel. Den obligatoriska livsmätaren är representerad för både Mario samt motståndare, och attackerna sker i tur och ordning. Till sin hjälp har Mario denna gång ett gäng attackkort som nås via Wii U-gamepaden. Du väljer själv om Mario ska stampa, hamra eller slunga iväg ett eldskott. Sedan ska de valda korten färgläggas innan de kan användas. Turligt nog finns det gott om alternativ för att fylla på färgmätaren utanför striderna.
När striden är över får du däremot inte erfarenhetspoäng alls, något som de senaste Paper Mario-spelen kritiserats för. Här har Nintendo dock infört något som kan efterlikna det, nämligen små hammarikoner som fiender släpper ifrån sig efter fajterna. Dessa ikoner används för att förbättra Marios färghammare, och med facit i hand är det bättre än att inte ha ett erfarenhetspoäng alls.
Utöver sin funktion i striderna används Wii U-gamepaden även för andra funktioner. Bland annat får du tidigt i spelet lära dig att skära igenom omgivningen med pekpennan. Ibland används detta för att nå svåråtkomliga platser, men i vissa situationer kan du även placera något av dina attackkort på omgivningen och se vilken effekt korten har på den. Utan att avslöja alltför mycket kan vi gott påstå att det är mer underhållande än det låter.
