Hata, hata, hata hela da’n

Det är inte helt enkelt att hänga med i spelvärldens trender. Det som alla vill ha för stunden kan vara hopplöst ute tolv månader senare. Denna realitet är något som drabbade Activision och deras Call of Duty-serie. Precis när det blev populärt att slänga skit på framtidsskjutare presenterade Dice förstavärldskrigsskjutaren Battlefield 1 – och Infinity Ward visade upp ett Call of Duty med rymdskepp. Den ena trailern slog rekord och hyllades, den andra hatades och hånades.

IW Bild 1

I rymden kan alla höra dig skjuta

Vi kastas ner på en ödlig plats utan liv. Marken består av grov, sprucken is som breder ut sig mot en blåsvart horisont som till större delen är täckt av en planet. Vi befinner oss på Jupiters karga måne Europa för att lokalisera ett nytt farligt vapen, men allt går inte som tänkt.

Call of Duty: Infinite Warfar utspelar sig alltså i rymden, långt in i framtiden. Det är dock ingen pseudo-framtid med magiska robotarmar och supersoldater som krigar i samma gamla miljöer som vi har sett många gånger förr. Istället är det en mer realistisk och skitig framtid med stora knakande stålbestar till rymdkryssare, trovärdiga vapen och banor som utspelar sig över hela Vintergatan.

I denna kalla framtid är vår planets resurser förbrukade. Naturtillgångar och material hämtas nu från galaxens övriga himlakroppar. Alla tycker dock inte om att jordens välbärgade invånare roffar åt sig så mycket resurser, vilket leder till att en radikal armé byggs upp utanför jordens trygga atmosfär. En armé som sedan utför en hård och skoningslös attack mot jordens rymdflotta. Förlusterna är enorma och plötsligt står spelaren som kapten över flottans mäktigaste stjärnkryssare Retribution.

IW bild 2

En imponerande ensemble
Med detta skepp som bas ska den sargade jordarmén slå tillbaka och stoppa de hänsynslösa fienderna, vars plan verkar vara att döda alla som inte delar deras livssyn. Tyvärr blir inte skurkarnas motiv mycket mer utvecklat än så och det är tråkigt att Kit Harington inte används på ett bättre sätt. Hans roll som ledare för fiendearmén är inte mer avancerad än en galning som är arg och mordisk för sakens skull.

Några som däremot får oväntat mycket kött på benen under äventyrets gång är huvudpersonen och besättningen på Retribution. Mellan varje uppdrag kan spelaren gå runt i väl valda delar av den enorma rymdkryssaren där det går att träffa den övriga besättningen, se på nyhetsinslag som visar hur kriget går samt läsa information om både medsoldater och fienden.

Det hela ger ett djup till både karaktärer och spelvärlden, något som vi verkligen inte är bortskämda med i en Call of Duty-titel. Dessutom är alla lugna partier både i och mellan uppdragen en välkommen kontrast till det extremt höga tempo som har blivit synonymt med serien.

Just karaktärerna förtjänar ett extra omnämnande eftersom det är oväntat lätt att tycka om många av dem. Speciellt roboten Ethan är vår stora favorit med sin lojala inställning och torra humor. Faktum är att karaktärerna är så pass välskrivna att vi gärna hade sett en längre kampanj för att de skulle få utrymme att växa ännu mer.

IW bild 3

Högt och lågt
Tack vare den goda variationen hade kampanjen gått och väl kunnat vara dubbelt så lång utan att kännas utdragen. Bland annat får vi strida i nollgravitation ute i rymden, smyga runt på fiendeskepp och eskortera vandrade pansarrobotar. Vissa uppdrag skiftar också mellan rymdskeppsflygande och markstrider.

Vår favorit är dock de rena rymduppdragen där vi får kontrollera ett smidigt attackskepp i rymdens vakuum. Att susa runt mellan stora kryssare och asteroider i jakt på fiender är härligt intensivt och kontrollen sitter perfekt. Jämfört med till exempel de nylanserade rymdstriderna i Star Wars Battlefront ligger Infinite Warfare på en mycket högre nivå.

Puff puff och pang pang

Samtidigt som kampanjens nya grepp imponerar hålls den tillbaka av seriens monotona eldstrider. Vapnen må se häftiga ut, men de flesta är inte särskilt roliga att använda. Många av dem är ärtbössor som fäller korkade fiender som väller fram.

Lyckligtvis är det, för serien, ovanligt få kaosstrider som väntar. Istället är det ofta ett lite lugnare tempo med färre men svårare fiender. Dessutom kan smarta prylar användas för att slå ut fiender på annorlunda sätt. Till exempel är det möjligt att hacka fienderobotar och ta kontroll över dem och på så sätt attackera helt ovetande fiendegrupper bakifrån. Mycket tillfredsställande.

IW bild 4