Vet ni vad vi behöver mer av? Sagan om Ringen. Speciellt Peter Jackson-filmernas version av J.R.R Tolkiens berömda fantasyböcker. Det kan väl omöjligt vara så att folk tröttnat på dessa? För kom igen. De har ju bara genomsyrat så gott som all västerländsk populärkultur de senaste 16 åren. Tillsammans med Harry Potter-böckerna och hemdatorerna har de omformat hela samhällslandskapet och gjort så att nördarna nu tagit över världen. Klart vi vill ha mer. Speciellt när nivån för varumärket fortsätter att ticka stadigt nedåt – nu senast med tre snabbproducerade och undermåliga The Hobbit-filmer.
Läs också: Därför förändrar The Legend of Zelda: Breath of the Wild hela spelvärlden
Nej, Sagan om Ringen är kanske inte längre det fräschaste i fruktdisken men likt Middle-earth: Shadow of Wars (Shadow of Mordor 2 i folkmun) huvudkaraktär, utbygdsjägaren Talion, kan Sagan om Ringen inte dö utan kommer ständigt tillbaka från andra sidan graven för att försöka ta över världen. Och i och med det här actionspelet har utvecklaren Monolith Productions hittat nya bottnar i tunnan när de vrängt ut Silmarillion likt en wettexduk och korsbefruktat det som kommit ut med saker som Batman, Warhammer, Gears of War och till och med japanska Kaiju-filmer.
Den stilmässiga mixen är inget mindre än gräslig och ett väntande slaganfall för trogna tolkienister. Det hade därför varit den enklaste saken i världen att förkasta Shadow of War som strunt. Om det nu inte vore så att det är snudd på fantastiskt.
Dit och tillbaks igen
Middle-earth: Shadow of War är alltså uppföljaren till Middle-earth: Shadow of Mordor, som när det släpptes 2014 visade sig vara ett av årets bästa spel. Shadow of Mordor tog nämligen det strömlinjeformade smyg- och stridssystemet från Batman Arkham-spelen och släppte lös det i en stor öppen värld. Fiendernas manér och förmågor förändrades beroende på hur spelets hjälte Talion interagerade med dem i något som kallades för nemesis-systemet. Besegrade du dem kanske de försökte komma tillbaka för hämnd. Besegrade de istället dig så växte de i styrka.
För att inte tala om att hela spelet dessutom var som en stor lekstuga. Shadow of Mordor var med andra ord rätt sabla grymt. Och i uppföljaren Shadow of War återvänder alla de här elementen. Utvecklaren Monolith har nämligen valt att inte återuppfinna hjulet utan istället fäst en raketmotor på det.
Skugga och eld
Precis allt i Shadow of War är större, fetare och svulstigare än i första spelet. Varianten på orcher känns nu snudd på oändlig, förmågorna är fler och mäktigare och själva äventyret betydligt längre. Den största spelmässiga förändringen är att det som händer i slutpartiet av första spelet, då du börjar sätta ihop din egen armé av orcher, sker betydligt tidigare här och har fått större utrymme.
Om föregångaren handlade om att Talion tillsammans med ringmakaren Celebrimbor skulle hämnas sin familj handlar Shadow of War om att lägga hela Mordor under dina fötter och utmana självaste Sauron. Något som du gör genom att besegra orcher, värva orcher och ta över de olika områdenas borgar och fort.
Nyheten är däremot inget som förändrar spelserien i grunden. Att ta över och försvara fort är roligt men de taktiska valen handlar på sin höjd om att komma ihåg att sax slår påse och inte sten. Vill du ta över ett fort kan du göra det i princip direkt om du är tillräckligt duktig men vill du göra det lättare för dig så går du först efter fortets krigsherrar en och en vilket gör att motståndet sänks och fortet förlorar sina specialförmågor.
Låg utmaning
Tyvärr känns Shadow of War ofta lite väl lätt, i alla fall på den inledande standardsvårighetsgraden. För även om det är ett dynamiskt sandlådespel som belönar egna initiativ så är det också ett sånt där spel som hemskt gärna vill förklara precis allting för dig. Exempelvis om du möter en ny sorts fiende så stannar hela spelet upp varpå en textruta pedagogiskt går igenom exakt hur du ska göra för att besegra den. Inte jättekul.
Samtidivt är Shadow of War en av de mest effektiva maktfantasierna som spelvärlden sett på år och dar. Du är verkligen supermäktig som den odödlige Talion och efter några uppgraderingar känns det nästan som att spela med alla fusk påslagna. Sauron är snudd på rädd för dig och du slåss jämbördigt med Nazguls och Balrogs. Inte konstigt att det blir ensamt på toppen ibland.
Den kortaste vägen till svamparna
Dessutom är Shadow of War lite väl långt för sitt eget bästa, och även om det aldrig blir dåligt finns partier då du tycks göra samma sak lite för många gånger. Världen på det är sedan brun, grå och svart och den skyhöga våldsnivån som till en början var så spännande börjar efter ett tag kännas irriterande barnslig.
Men oftast tar det inte långt tid innan Shadow of War slänger något oväntat på dig som gör att engagemanget vaknar igen. Typ ett troll du trodde var dött kommer tillbaka för hämnd, din livvakt förråder dig i ett känsligt läge eller så möter du en orch som slåss och spelar luta samtidigt. Det är inte saker som får dig att häpna men mer än tillräckligt för att det ska bli roligt igen. Shadow of War känns därför också mer lämpligt för kortare spelpass snarare än långa maratonsessioner.
En länge efterlängtad fest
När Shadow of Mordor släpptes 2014 kändes dess idéer som en mindre sensation. Sedan dess har ingen riktigt tagit vara på dem men sandlådespelen har ändå fortsätt med framåt med råge och är idag med titlar som Metal Gear Solid V: The Phantom Pain och The Legend of Zelda: Breath of the Wild bättre än någonsin.
Middle-earth: Shadow of War kan absolut inte mäta sig med det sällskapet men behöver inte heller göra det. För det är fortfarande en fartfylld och actionberusande upplevelse. Och det är en upplevelse som vi inte har något emot ifall den vill komma tillbaka om och om igen.
Middle-earth: Shadow of War
Utvecklare: Monolith Productions
Genre: Action
Format: Microsoft Windows, Playstation 4, Xbox One
Testat format: Playstation 4
Pris: 599 kronor till Xbox och PS4, 499 kronor till PC hos CDON.
En levande och dynamisk sandlåda full av överraskningar
Nemesis-systemet är bättre än någonsin
Större innehåll på alla sätt och vis
Stilmässigt gräsligt
Stundtals tuggiga huvuduppdrag
