För att kunna tycka om ett Bioware-spel måste man vara beredd på att acceptera en hel del brister. Ta deras episka rymdtrilogi Mass Effect som exempel – klumpiga strider och dåliga animationer på ena sidan, intressanta karaktärer och djupa berättelser på andra sidan. I deras korsbefruktning av action och rollspel har de egentligen bara lyckats riktigt bra med rollsspelsbiten.
Spelare har kunnat bortse från allt det där för att Mass Effect lyckades med något som få andra spel ens kommit i närheten av – att ge spelaren sin egen historia, där alla val och handlingar som gjorts under spelets gång resulterade i en helt egen version av berättelsen. Det finns många spel som gör anspråk på samma historieberättande idag, men få har lyckats lika omfattande som Mass Effect gjorde.
Ny generation, nya tag
I Mass Effect: Andromeda, det första spelet sedan den ursprungliga trilogin avslutades 2012, verkar det mesta vara nytt. En ny konsolgeneration, en ny spelmotor (svenska Frostbite) och framför allt en helt ny galax. Precis som namnet antyder får vi nämligen besöka Andromeda-galaxen. Det betyder att såväl hjälten Shepard som alla våra handlingar i de tidigare spelen har lämnats ungefär 2.5 miljoner ljusår bort.
I stället får vi stifta bekantskap med syskonen Sara eller Scott Ryder, beroende på vilket kön du väljer. År 2819, efter en 634-årig resa från Vintergatan, vaknar Ryder upp på det gigantiska rymdskeppet Hyperion som rymmer 20 000 människor frusna i kryosömn. Men Andromeda är inte det paradis som resenärerna hade hoppats på. De tilltänkta drömplaneterna visar sig inte riktigt vara som man trott och det blir ditt jobb, som nyutnämnd Pathfinder, att hitta ett nytt hem för mänskligheten.
